Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget på Hälleskogen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarandra och derjemte lagt en skara bönder i ladorna
omkring landsvägen. Och vid biskopens sida, ordnande
och uppmuntrande liksom han, red en ung, högväxt
riddare. Det var herr Sten Gustafsson Sture.
Det är i skogen vid bondehären och vid den krigiske
biskop Kettils sida som vi första gången möta denne
märklige man, hvilken snart derefter intager första
platsen i riket.
Framför Hälleskogen utbreder sig en stor slätt. När
konungen kom fram till densamma, lät han sin här
göra halt. Skogen stod framför honom tyst och
ogenomtränglig som ett ondt öde. Vinden for fram
mellan träden och öfver slätten, men icke ett ljud
af någon menniskoröst, icke ett tramp af en hästhof
hördes från gömslena i skogen. Men konungens blick
lyste af mod under den gröna hatten, som han bar på
hufvudet, och han uppmuntrade sitt folk att manligen
gå fienden emot, ty genom skogen måste de fram.
Och nu gaf konungen tecken till att fortsätta tåget,
och nu fattades vapnen och stridshornen ljödo,
och allt var åter i rörelse, och konungen med sina
riddare främst. Man hade dock ej hunnit långt in i
skogen, förr än man stötte på den första bråten. Men
allt var fortfarande tyst rundt omkring och konungen
red obehindradt fram och hären följde, led efter led,
skara efter skara, och det var nästan bättre i den
lugna skogen än på den öppna slätten, der karlarne
haft svårt att värja sig mot kölden i sina smala
stöflar och granna, med många häktor utsirade kläder.
Snart var konungen vid den andra förhuggningen, men
der var lika tyst, och än mera modig red konungen
vägen fram och skådade förnöjd tillbaka öfver den låga
raden af ryttare och spjutspetsar, som lik en stor orm
slingrade sig efter honom genom skogen. Men plötsligt
stannade konungen och höll inne sin häst, och herrarne
omkring honom gjorde likaså. Man lyssnade. En häst
hördes gnägga in i skogen vid sidan af der konungen
och hären tågade fram. Trakten, der de befunno sig,
var i hög grad oländig, med stela, skogbeklädda
klippor på ömse sidor. Om ett anfall här skedde af
fienden, vore nederlaget gifvet. Konungen insåg det,
och misslynt blickade han omkring sig. »Vi måste
vända!» sade konungen, och han hade knappt uttalat
orden, förr än en skur af pilar hven kring hans hufvud
mellan träden.
Det var Sten Sture, som här förde befälet; men
knappt hade de första skotten fallit, förr än den
tjocke biskopen kom till platsen, och striden blef
allmän. Bönderne från ladorna rusade äfven in i
skogen, och der uppstod ett väldigt handgemäng.
Konung Christian fäktade modigt, och som han var
högväxt och lätt igenkänlig på den gröna hatten,
riktades många skott på honom. En bonde sade till
sin sidokamrat, hvars pil sällan felade sitt mål:
»Skjut på mannen i gröna hatten, det är visst konungen
sjelfver!» Och den tilltalade fäste ögat på konungen
och spände sin båge. Pilen flög af med en underlig
klang och träffade konungens hatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
