Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget på Hälleskogen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref till Vestgötarna, drifva sin vilja igenom. Men
dertill fordrades en manstark krigshär, och en sådan
kunde han ej få rustad, utan att han sjelf personligen
ledde arbetet. Han beslöt sig derför att återvända
till Danmark. Han anförtrodde då Stockholms slott åt
sin danske marsk Clas Rönnow och åt Thure Thuresson,
och med en flotta af 24 skepp lemnade han Stockholm
vid midsommartiden 1464. Under sjelfva utseglingen
från Stockholm följdes konungen af olycka. Vid
Stäksundet hade en afdelning bönder samlat sig före
honom, och de togo der ifrån honom hans bästa skepp.
Vid samma tillfälle bemäktigade sig bönderne ett
banér, som de kallade »dannebroka», och det sändes
genast till lägret på Norrmalm, der det planterades
öfverst på Brunkeberg, så att det kunde ses in i
staden och på slottet.
Men konung Christian fortsatte sedan lyckligt sin
färd till Danmark igen.
»Så kom då ett anskri öfver landet bland bönderna»
– säger Olaus Petri – »att de ville hafva konung
Carl igen, och de skrefvo riksens råd till, att de
skulle hafva båd åstad efter konung Carl», och han
tillägger vidare: »Så hade ock Dalarne med menige
landet skrifvit dem af riksens råd till, som höllo
med konung Christian, att de skulle gifva sig ifrån
honom, och sände dem några artiklar, som de besinna
skulle, ibland hvilka det var en med de märkeligaste,
att konung Christian icke var rätt kommen till riket,
ty den menige man, som derom borde något tillspord
vara, visste der intet af, förr än han var här inne
i riket, och förmante de riksens råd dertill, att de
skulle öfvergifva konung Christian; de sade sig vilja
hafva konung Carl igen, ingen föreståndare sade de
sig vilja hafva, efter det att Sverige hade af ålder
varit ett konungarike och intet höfvidsmannadöme
eller prestagäll».
Två saker falla en före, när man läser om denna
skrifvelse från bönderna. Var den – frågar man sig
– verkligen från dem, eller funnos der några, som
gåfvo bönderna i hugen att affärda densamma? Konung
Carl egde många anhängare, hvilka slöto sig till
uppresningens män mot Christian, och det är klart,
att, när de gjorde det, skedde det visserligen minst
af allt för det syfte, som biskopen så högtidligt
hade förklarat för sitt – erkebiskopens återinförande
i riket. Deremot var det vanskligt för dem att öppet
uppträda till förmån för sin man, den landsflyktige
konungen. Ett framträdande med det yrkandet skulle
hafva splittrat kraften mot den gemensamma fienden,
utan att deras syfte vunnits. Hvad var då naturligare,
än att de läto denna fordran uttalas just af allmogen,
den kraft, hvars betydelse icke ens af unionsvännerna
kunde förnekas. Genom dessa konung Carls vänner kunna
då bönderne blifvit bearbetade i den riktning, som
skrifvelsen till rådet angifver.
Å en annan sida kan man deremot icke misskänna den
sjelfständiga handlingskraft, som vid flera tillfällen
visar sig hos allmogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
