Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget på Hälleskogen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man finner tydligt, att allmogen, äfven om den låter
begagna sig som ett verktyg af skickliga ledare bland
herrarne, dock icke blir ett viljelöst verktyg i deras
hand. Allmogen har en egen vilja, och denna är – om
af instinkt, eller fullt medveten, lika mycket – den
är framför allt svensk. Att detta fullkomligt insågs
af den må hända skarpsinnigaste mannen på denna tid,
af Jöns Bengtsson Oxenstierna, det se vi, då han
för att få allmogen i rörelse utlofvar att aldrig en
utländing skall komma på Sveriges tron. Emot denna
utländing var det en jemförelsevis lätt sak för biskop
Kettil att uppresa allmogen, och huru han än talade
och svor öfver sin frändes erkebiskopens bortförande,
och huru ofta han låter folket upprepa eller sjelf i
folkets namn upprepar erkebiskopens frigifvande såsom
enda vilkoret för lugnets återställande, bodde dock på
djupet innerst i folkets barm afskyn för utländingens
välde, och man kan lätt tänka, att denna afsky skulle
begagna första tillfälle att gifva sig luft.
I bådadera fallen – vare sig att »anskriet» var
ett verk af Carls vänner bland herrarne eller kom
omedelbart ur folkviljan – visar sig dock tydligt
erkännandet af denna folkviljans betydelse.
För unionsvännerna åter, för Oxenstiernorna och
deras anhang, måste detta anskri bland folket, detta
djerfva och stränga uttalande af att landet var ett
konungarike, men intet prestagäll – för dem måste
detta vara i hög grad bittert att erfara. Kände den
stridshurtige biskop Kettil något till sin frände
erkebiskopens planer – något som kan vara troligt,
äfven om denne djuptänkte och beräknande man icke i
hela deras vidd hade uppenbarat dem för någon och må
hända minst för Kettil – kände denne erkebiskopens
syften, när han för erkebiskopens skuld började
uppresningen, så måste det hafva gått honom djupt till
sinnes att mottaga sådan skrifvelse från Dalkarlarne.
Vare emellertid härmed huru som helst, en skrifvelse
från allmogen kunde i de dagarna icke läggas
åsido. Herrarne måste taga den i betraktande. De hade
också ett sammanträde i Sigtuna. Der var det som Nils
Christersson så häftigt insjuknade, att han måste låta
sig föras till Vesterås. De öfriga funno lätt den
väg som borde beträdas, och det var att efterkomma
allmogens önskan. Och i sjelfva verket fans för dem
ingen annan utväg. Ty ville de ej kasta sig i armarne
på Christian, så måste de för att vinna seger mot
honom beqväma sig till att återvinna Carl. Denne
blef på det sättet nu lika nödvändig mot Christian,
som Christian sju år förut var mot honom.
På Södermalm utanför Stockholm, der hufvudlägret
var, uppsattes de första dagarne i Juli månad tvänne
skrifvelser till konung Carl i Danzig. Den ena var
från bönderna, den andra från herrarna.
En bön, att Carls fördrifvande och den skada han lidit
af erkebiskopen och dennes vänner måtte förlåtas, samt
ett tillkännagifvande att han nu å nyo af bönderne
blifvit hyllad och undfången såsom en rätt konung
öfver Sveriges rike, hvaremot det löftet fordrades
af honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
