Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskopen återkommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inför det församlade danska riksrådet förklarade den
svenske erkebiskopen, att han hade hårdt försett sig
mot sin konung. Denna förklaring uppsattes derefter
dagen derpå – det var den 14 September
– skriftligen, och erkebiskopen böjde knä för
konung Christian och bad om tillgift. Det var
ett förödmjukelsens ögonblick, och den som nu
fullkomligt lidelsefritt kunnat iakttaga den trotsige
mannen, skulle hafva sett, huru hans ögon flammade.
Men det var blott för ett ögonblick. Konungen
uppreste nådigt den knöböjande prelaten och slöt
honom i sina armar, och så var allt solsken igen.
Derefter följde en mängd hemliga samtal. Oinskränkt
fullmakt utfärdades för erkebiskopen och Erik
Nipertz, som också var närvarande i Köpenhamn, att
efter återkomsten till Sverige handla å konungens
vägnar. Derefter följde – den 1 Januari 1465
– förlikningsbref af dem, hvilka tvungit konung
Christian att lemna riket, och erkebiskopen förlänades
åter med Almarestäk. Då var erkebiskopen redan i full
verksamhet i Sverige.
Erkebiskopen var det som nu efter sin återkomst
till Sverige, vid medlet af November, tog in till
sin frände biskop Kettil i Linköping. Han blef med
glädje emottagen, det faller af sig sjelft.
Från Linköping fortsatte erkebiskopen sin färd uppåt
sitt stift, och flere af hans vänner kommo till honom
under vägen, när han kom uppdragandes, och dem alla
drog han på sin sida. Men så väl erkebiskopen som
biskop Kettil började genast samla folk och uppresa
allmogen. Hvad man minst skulle vilja tro, inträffade
härvid, det nemligen att erkebiskopens eget domkapitel
icke delade hans åsigter.
Det uppstod mycken oro i Upsala hos kanikerna och
äfven missnöje med erkebiskopen, när de fingo höra,
»att han ännu icke vilje vara tillfreds utan hade
ondt i sinnet». De hade lidit så mycket ondt
– tyckte de – och haft så mycken sorg och
bedröfvelse för hans skull under konung Christian, så
att de nu fruktade, »att det yttersta skulle blifva
värre än det första». Och det stannade ej vid att
uttala denna oro inom kapitlet, kapitelsmedlemmarne
emellan, utan kanikerne yttrade det rent ut till
erkebiskopen sjelf både skriftligen och muntligen.
De förmanade honom, »att han skulle akta sitt
biskopsembete och icke befatta sig med verldsligt
regemente, emedan så väl han sjelf som allt hans
klerkeri hade njutit hans förra regemente till allt
ondt». Naturligtvis lemnade erkebiskopen alla sådana
råd utan afseende.
Erkebiskopen använde tvärt om alla medel som stodo
honom till buds, både såsom andlig maktinnehafvare
och såsom tillhörande en mäktig och ansedd slägt. Bud
och bref sändes ut öfver hela landet att uppresa
allmogens sinne mot konungen, som till och med
bannlystes af erkebiskopen. De bref, som konung Carl
å sin sida utsände med förmaning till trohet, förbjöd
erkebiskopen presterna vid förlust af sina gäll att
uppläsa. Konungen förklarade deremot, att den prest,
som icke uppläste hans bref, skulle anses och straffas
som förrädare, och samma straff skulle äfven drabba
dem, som uppläste erkebiskopens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
