Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop Kettil och den återkomne konungen - Erkebiskopen återkommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu voro icke den danske marsken och de andre
herrarne långt komna i skären, då ett bud kom från
biskop Kettil Carlsson. »De skulle genast återvända
till Stockholm, eller skulle biskopen låta med
våld hemta dem» – så lydde den befallning budet
medförde. Till följd häraf återvände herrarne.
Clas Rönnow skyndade genast till biskopen. Denne
Clas Rönnow var ett af sin tids slugaste hufvuden och
förstod mästerligt konsten att genom underhandlingar
vinna de svåraste saker. Det behöfdes icke många
frågor å hans sida eller svar å biskopens, förr
än herr Clas insåg, huru sakerna stodo och fann,
att den krona, konung Carl nu för andra gången bar,
lika lätt kunde lyftas af hans hufvud som den lyftats
dit. Först vädjade han till biskopens ridderliga
sinne. »Mången god mans ära skulle kränkas», sade
han, »om den gjorda dagtingan icke finge blifva
beståndande.» Tillika skall han hafva lofvat att
göra sitt bästa till erkebiskopens frigifvande. Och
dermed var biskop Kettil nöjd. De danske riddarne
och krigsfolket fingo obehindradt fortsätta sin resa.
Men äfven biskop Kettil lemnade staden, i hög grad
misslynt med konung Carl för dagtingans skull.
Under tiden fortgick belägringen af slottet. Thure
Thuresson gjorde ständiga utfall och tillfogade
staden mycken skada. Vid ett sådant utfall om natten
den 18 Oktober blef borgmästaren i Stockholm Mårten
Lindorm dödskjuten. Det var en man, som åtnjöt allmän
aktning äfven bland herrarne, och hans död beklagades
derför allmänt. – Mera dock än af slottsfolket led
Stockholm denna höst af pesten. Denna grymma fiende
rasade på flera trakter af riket, och i Stockholm
ensamt skördade den 7,000 menniskor. Den fortfor att
hemsöka vårt land oafbrutet under två års tid.
Erkebiskopen återkommer.
Det var i November månad 1464. Månaden kunde
vara halfliden, då en vacker dag en skara
herrar kom inridande i Linköping. De stego af vid
biskopshuset. En bland dem visades mycken vördnad af
de öfriga. Vi känna väl denna djupa, iskalla blick,
dessa stolta anletsdrag.
Så fort Clas Rönnow hade återkommit till Köpenhamn,
öppnades genast underhandlingar med den fångne
erkebiskopen. Ingen var så snar att inse, det just
nu rätta tidpunkten var inne för erkebiskopens
lösgifvande som Clas Rönnow, och han visste
också att framställa saken i sin rätta dager
för konungen. Förhållandena hade också genom
konung Carls återkomst tagit en sådan vändning,
att det numera borde vara en jemförelsevis lätt
sak att göra en farlig fiende till en behöflig
bundsförvandt. Ett sådant tillfälle erbjöd sig icke
när som helst. Konung Christian tillgrep det också
lika gerna som erkebiskopen sjelf, och man blef å
ömse sidor snart ense om förlikningssättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
