Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carl nedlägger för andra gången kronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Axelsson hade just nu kommit öfver från Finland
med förstärkning till biskoparna. Han och biskop
Kettil åtogo sig att draga upp emot bönderna för
att vare sig med lock eller pock förmå dem att vända
om och draga hem igen. Båda delarna, både strid och
öfvertalning, måste också användas, och båda medlen
användes med framgång. Utan tvifvel var biskop Kettil
den rätte mannen att utföra detta uppdrag. Bönderne
kände honom väl, de hade stridt vid hans sida och
hörde gerna den hurtige, kraftfulle mannen tala
till sig. En försäkran af honom, att intet ondt
skulle ske konungen, och att konung Christian aldrig
skulle återkomma, föreställa vi oss skulle klinga
godt för Dalkarlarnes öron. Nog af, de beslöto
sig att återvända, och den öfriga allmogen likaså,
och biskopen och herr Erik Axelsson redo åter nedåt
Stockholm att träffa erkebiskopen.
Här hade under tiden annan allmoge anfallit
erkebiskopen, der han låg på malmen, och en häftig
strid hade egt rum, men utan afgörande framgång
å någondera sidan. Ryktet om Dalkarlarnes återtåg
spridde sig dock snart, äfvensom att biskop Kettil och
herr Erik Axelsson hvarje timma voro att återvänta
till lägret, och när bönderne fingo visshet härom,
blefvo de tvehågsne. Erkebiskopen begagnade sig af
tillfället att dagtinga med dem, och de drogo snart
sina färde.
Nu kunde stridens utgång ej längre vara oviss. Carl
måste mottaga de vilkor som erbjödos honom. Stockholms
portar öppnades, och biskoparne och de öfrige
herrarne intågade i staden, och var det föga bättre
– säger Olaus Petri – än att Carl »måste tigga nåd
af erkebiskopen». Han måste nu nöja sig med endast
Raseborgs och Korsholms slott och län i Finland.
I slutet af Januari 1465 uppsattes de ömsesidiga
brefven, och Carl måste från burspråket i Stockholm
offentligen afsäga sig riket och frisäga alla,
som svurit honom huldhet och trohet. Konungens bref
är stäldt till erkebiskopen, som kallas »Sveriges
förste», och biskop Kettil, som kallas »riksens
föreståndare», samt för öfrigt till de i upproret
deltagande herrarne, hvilka vi mer än väl känna. »Och
dermed hafva vi», säger konungen, »öfvergifvit all
den rättighet, som vi till denna dag hafva haft till
konungadöme i Sveriges rike, dock skole vi och måge
bruka vår titel, så länge vi lefva . . . och hafva vi
lofvat de ofvannämnde värdige herrar och gode män,
att vi aldrig oftare vilja begära något välde hafva
i Sveriges rike hädan ifrån, mer än som de oss
beskrifvit hafva, som riksens råd och de som makt
hafva i Sverige oss med kärlek unna vilja.»
De som makten hade i Sverige utfärdade å sin sida för
konungen ett förläningsbref å de nämnda länen. Han
skulle behålla dem i sin lifstid och ega frihet
från alla utskylder, och efter hans död skulle hans
arfvingar få behålla dem i fem år »till gäldande af
hans stora skulder».
Så var det för den gången slut med Carls
konungadöme. Blott sex månader voro förflutna, sedan
han kom till riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
