381 (Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Axelsson blir riksföreståndare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beskickning till Sverige såsom synnerligt vigtig, kan man
sluta till af de män, som deltogo i densamma. I
Nyköping befunno sig nemligen både erkebiskop Tuve,
marsken Claus Rönnow och Eggert Frille. Äfven Ivar
Axelsson nämnes som konungens sändebud och man ser
deraf, att han ännu icke uppenbart skilt sig från
Christian.

Här var dock minst af allt fråga om någon anslutning
till Christian. De herrar, som här hade öfvertaget,
voro tillräckligt mäktige, utan att behöfva stödja sig
på Christian. Men de ville icke heller stöta sig med
honom. Och derför fattades i allmänhet det beslut,
att föreningen rikena emellan skulle upprätthållas,
men att de närmare bestämmelserna skulle uppgöras på
ett möte nästa sommar i Kalmar. Under tiden skulle man
öfverlägga med erkebiskopen, hvad »beståndeligt kunde
vara», och derom underrätta de danska sändebuden.

Och dermed upplöstes mötet, och riksföreståndaren
och de svenske herrarne lemnade Nyköping och drogo
till Stockholm.

Men var erkebiskop Jöns redan före bröllopet i
Nyköping böjd att närmare sluta sig till Christian,
så var han det nu efter bröllopet ännu mera, eller
rättare, det var numera hans enda val. Dalkarlarne
hade rest sig under en djerf och skicklig anförare,
och alla budskap, som kommo derifrån, omtalade, att
de och herr Nils uppenbart ville hafva konung Carl
igen. Der hade nu erkebiskopen att möta sin mest
hatade fiende, och dag och natt, ständigt var den
förolämpade Nils Sture i hans tankar.

Han tänkte på honom dag och stund,
och alltid rördes hans hjerta i grund.

Mot Carl och Nils Sture uppbjöd han derför alla sina
krafter. Han skickade bud till Finland att hafva noga
uppsigt på konungen på Raseborg. »Sedan förnummo vi»
– skrifver Carl sjelf i ett bref till Nils Sture
– »att några af dessa goda män här i landet är
tillskrifvet, att fara vi från Raseborg, då skola de
så förvara, det vi skola aldrig komma deruppå igen,
som någor af dem sig ock sjelf yppat hafver uppenbart
vid sitt bord.» Uppåt Gestrikland hade erkebiskopen
skickat sin bror David med allt det krigsfolk, han
kunde åstadkomma, och på Vesterås fans Erik Nilsson.

En ny fiende hade nu uppträdt vid sidan af Nils
Sture. Det var Erik Axelsson, men han var dock i
erkebiskopens tanke den minst farlige. Det fans allt
för många band dem emellan sedan gammalt, för att
icke erkebiskopen skulle kunna hålla honom i tygeln,
tills förhållandena blefvo mer gynsamma. Emellertid
var det för ögonblicket nödvändigt att försäkra sig
om det enda stöd, som i denna brydsamma belägenhet
var att påräkna, konungen af Danmark. Vi finna också
erkebiskopen taga ett vigtigt steg i denna riktning.

Han öfverlemnade Stockholms slott åt Ivar Gren. Det
skedde den 21 September. Den dagan utfärdade herr Ivar
ett bref, hvari han öppet lofvade erkebiskopen sin
trogna tjenst och att hålla honom slottet till handa,
och om det skulle hända erkebiskopen något, utfäste

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/sverhist/2/0383.html

		Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen / 381 (1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|