Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Axelsson blir riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig att icke lemna slottet åt någon annan än sin
herre konung Christian, sin nådiga fru, drottningen,
eller deras kära barn.
Slottet var sålunda i säkra händer. Men staden gjorde
erkebiskopen bekymmer; borgarena voro ingalunda
vänner af den öfvermodige prelaten. Emellertid
gingo dagarne fram, och erkebiskopen fick säkra
underrättelser om hvad som tilldrog sig bland
herrarne i Nyköping. Då spridde sig med ens det
ryktet, att hela herreförsamlingen begifvit sig från
Nyköping och var på väg till Stockholm.
Det dröjde icke heller länge, förr än man fick
se herrarnes banér sticka fram öfver skogen,
som låg söder om Stockholm. Att tänka på stadens
försvar var en omöjlighet. Hvarken erkebiskopen
eller herr Ivar hade dertill folk nog. Den nyvalde
riksföreståndaren och de öfrige herrarne fingo derför
tåga in i staden utan motstånd och helt lugnt taga
den i besittning. Erik Axelsson gick för öfrigt på
intet vis våldsamt till väga. Han ville underhandla
med erkebiskopen, och denne befans villig dertill.
Dessa underhandlingar begynte genast, och förgingo
så några dagar, hvarunder man gick till råds med
hvarandra om regementet i riket. Då begaf det sig
en dag, just som herrarne voro i rådet, att de
fingo höra rop och buller utanför rådssalen, och
det tilltog i styrka med hvarje ögonblick. Tydligt
kunde man urskilja orden: »Vi vilja ej hafva
erkebiskopen för herre och konung!» – Det var en
uppretad menniskomassa, som stormade emot rådets
församlingsrum, och man hörde tydligt hur den kom
allt närmare och närmare. Nu dundrade ett häftigt
slag på dörren, och det följdes af många, och ropen
på erkebiskopen tilltogo. Gåfve dörrarne efter och
den uppretade massan komme in i salen, var det klart
för alla dem, som voro derinne, att erkebiskopens
lif icke var mycket värdt.
I detta afgörande ögonblick fans ingen annan
utväg för erkebiskopen än att gifva efter. Han
afsade sig riksföreståndarskapet. Slottet
ville han dock icke uppgifva, utan sökte komma
ifrån församlingssalen förbi folkmassan till
slottsporten. Men knappt hade han tagit några steg,
förr än det beväpnade folket strömmade omkring
honom. Anförare var en Erik Axelssons tjenare, som
hette Olof Råd. Nu var hvarje försök att undkomma
omöjligt. Erkebiskopen måste, om han ville behålla
lifvet, öfverlemna slottet.
Erik Axelsson besatte det genast med sitt folk,
och erkebiskopen åter skickades – heter det –
till sin kyrka. Man har i behåll ett bref, som
visar att en ordentlig förlikning ingicks mellan
de båda partierna. Det är dateradt den 18 Oktober
1467 på Stockholms slott. »En stadig kärlek och
vänskap skulle vara mellan dem, tvister om gäld
eller jordadelar skulle afgöras efter lagen och
hvarken hög eller låg skulle få göra något tilltal på
Stockholms slott, som erkebiskopen nu på allas råd,
vilja och önskan uppantvardade åt ärlig, välbördig man
Erik Axelsson, uppå denna tid riksens föreståndare,
hvilken anammade det uppå riksens och alla herrarnes
vägnar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
