Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskop Jöns Bengtsson dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Sture, förmodligen äfven Sten, hade under de
senaste tilldragelserna allt sedan han lemnade
Kolbäck hållit sig i Dalarne. Med de få och mot
hvarandra stridande uppgifter vi hafva om dessa
krigsrörelser är det svårt att säga hvad som
vållade detta Sturens vistande i Dalarne. Det
kan vara, att bönderne måste hem för att skörda,
det kan ock vara, att han ville begagna sig af
samma statskonst som Erik Axelsson velat använda
mot honom. Herrarne der nere i Mälarängden kunde
gerna pröfva och uttömma sina krafter mot hvarandra,
hans tid skulle nog sedan komma. Också hade Erik
Axelsson tvänne gånger tydligt funnit, huru föga han
var egnad att draga den svenska allmogen till sig,
först vid Kolbäck och sedan i Upland. Sådant kunde
icke annat än bidraga till det beslut, som han någon
tid derefter fattade, att helt och hållet förena
sig med Sturarne om konung Carls återkallande.
Som nu de erkebiskoplige tågade norrut mot Dalarna,
fingo de oförmodadt höra, att Nils Sture med
Dalkarlarne ryckt in i Upland och tagit Upsala
jemte erkebiskopsgården. Det skedde den 31 Augusti
1467. Herrarne ändrade då genast sin föresats och
drogo österut till Upsala, och med dem voro bönder
från Fjerdhundraland till ett mycket stort antal.
Stolt öfver framgången vid Östanbro, skall herr Erik
Carlsson hafva sagt till herr Erik Nilsson vid de redo
vägen fram: »Broder, den leken vunno vi, herr Nils
Stures svenner äro våra fångar. Nu kommer han dragande
hit neder med sina kolaredrängar, men dem skola vi
lätt till rygga drifva.» Den skämtsamme riddaren
syftade icke otydligt på herr Eriks nederlag vid
Öljaren. Med kolaredrängarna menade han den mängd
folk, som slutit sig till herr Nils från Dalarnes
många hyttor och kopparverk. Herr Nils Eriksson teg,
han kunde intet svara till riddarens tal.
Erik Carlsson (Vasa) var en broder till den tappre
biskop Kettil och liknade denne i mycket. Det var
hans lust att tumla om i striden, och der denna
brann som hetast, der svärdsslagen klungo skarpast
mot hjelmar och harnesk, der kunde man alltid vara
säker att se hans hjelmbuske och skölden med hans
slägtmärke. Dertill var han af ett öppet och frimodigt
sinnelag, lätt fallen att förhäfva sig i medgången,
men också att modigt bära motgången.
När de nu – det var dagen efter sedan Nils Sture
kommit till Upsala – kommo ridande fram emot staden,
fingo de se en skara af flera hundrade man i blanka
rustningar draga ut emot sig från staden, och efter
följde de djupa lederna af bondehären. Erik Carlsson
höll vid denna syn in sin häst. En omisskännelig
förvåning uttalade sig i hans anletsdrag. Det var
icke de »kolaredrängar» han väntat.
Herr Erik Nilsson satt vid hans sida och han log
åt riddarens förvåning, men yttrade, att för de
kolaredrängarne skulle de nog få vika.
Detta var att såra den hetlefrade Vasen på det
ömmaste. Han drog sitt svärd och satte sporrarne i
sin häst. Några ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
