Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskop Jöns Bengtsson dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derefter var han inbegripen i den vildaste strid. Men
äfven herr Erik Nilsson och herr Ivar Gren följde
efter. Det blef en häftig strid och många föllo å
ömse sidor. Segern blef dock oafgjord, men herr Nils
Sture lemnade Upsala och drog bort åt östra Upland,
der han förstärkte sig med Roslagsbönderna.
Under tiden hade belägringen af Stockholm
fortgått. Här befann sig erkebiskopen i lägret på
Norrmalm, bidande med otålighet, att lyckan åter
skulle le mot honom. Det krigsfolk, som kommit från
Danmark med flottan under Clas Rönnow, var alldeles
för otillräckligt att under de rådande förhållandena
kunna uträtta något till gagns. Kraftigare borde
konung Christian uppträda, om han ville åter vinna
Sverige. Men den danske konungen hade nu annat
att tänka på. Holstein och hans broder Gerhard
upptogo honom nu liksom under de närmast föregående
åren. Förgäfves spanade derför erkebiskopen efter
underrättelser från Köpenhamn, att konungen med en
ny krigshär skulle komma.
I dess ställe kom det ena budet efter det andra
från landsorten, som icke hade annat än nedslående
saker att förmäla: nederlaget på Julita slätt,
striden vid Upsala, som, om den också till en
början erhöll färgen af en seger, dock för den
skarpare blicken icke innebar något, som berättigade
till grundade förhoppningar på en stadigvarande
framgång. Nils Sture, denne man, som erkebiskopen
förleden höst så djupt förolämpat och aktat så ringa,
han stod i spetsen för en stark här i granskapet af
Stockholm. Han hade icke flytt som en slagen fiende
från Upsala, han hade tågat derifrån och var nu i
Roslagen starkare än någonsin. Detta gaf en annan
färg åt segern, som erkebiskopens fränder berättades
hafva vunnit.
Då väcktes han en natt plötsligt af stridsbuller. Erik
Axelsson hade med sitt folk på båtar gått öfver
Mälarviken mellan Gråmunkeholmen och Lidarnön och kom
nu att öfverfalla det danska lägret på Norrmalm. Men
herr Clas Rönnow och erkebiskopen höllo noga
tillsyn om vakterna och blefvo derför i tid varnade,
så att de med sitt folk hunno draga sig undan ut
på skeppen. Dock förföljdes de af Erik Axelsson,
och från Stockholm utlupo en mängd fartyg, som
likaledes anföllo de danska skeppen. Clas Rönnow och
erkebiskopen lyckades med knapp nöd undkomma. Hälften
af deras fartyg behöllo segrarne, och de förföljdes
ända ut i yttersta skären.
På Öland landsteg erkebiskopen. Här på Borgholms
slott mottog han tid efter annan tidender från
fäderneslandet, och för hvarje gång sådana kommo,
fördystrades hans sinne mer och mer. Konung Carl var
återkommen till Sverige, berättades det, och hela
riket hade fallit honom till fota. Äfven erkebiskopens
vänner och fränder hade hyllat denne man, som varit
och var föremålet för hans, erkebiskopens, djupaste
hat.
Till en början ville den förbittrade mannen icke
sätta tro till hvad som berättades honom. Men så kom
en dag en man till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
