Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Carl Knutsson tredje gången konung. Konung Carl kommer till Stockholm - Ivar Axelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till årets slut qvarblef konungen i Stockholm,
men strax på nyåret 1468 började han draga omkring
i landet och handla med allmogen, som svor honom
trohet. Hvad som först af allt var vigtigt för
konungen, var att ordna förhållandena med de store. En
mängd slott voro ännu i motpartiets händer, det parti,
som förhjelpt konungen på tronen, fordrade belöningar
för hvad det uträttat, och slutligen egde ännu konung
Christian Kalmar och Öland i sitt våld.
Bland konungens anhängare intogo nu Axelssönerne ett
framstående rum. Erik Axelsson fick Åbo och Viborgs
slott och län och synes hafva haft hela Finland under
sin styrelse. Konungens måg Ivar Axelsson skilde sig
nu uppenbart från konung Christian och gick öfver på
Carls sida.
Ivar Axelsson.
Under de senaste striderna här i mellersta Sverige
sakna vi tvänne män, som vi framför andra hade väntat
att deri finna deltaga, Thure Thuresson och Magnus
Gren. Vi finna dem sysselsatta för konung Christians
räkning på en helt annan trakt, i Skåne och Bleking.
Här lågo tvänne slott, som tillhörde Ivar
Axelsson. Sölvesborg i Bleking var det ena, Lillö i
Skåne det andra. Det senare var Tottarnes stamslott
och hade af Ivar blifvit starkt befästadt. Det låg
på en holme i Helgaån icke långt ifrån det nuvarande
Christianstad. I Augusti, således ungefär vid samma
tid som den danska flottan under Clas Rönnow kom
till Stockholm, ryckte de nämnde herrarne med danskt
krigsfolk framför de båda slotten.
Sölvesborg måste gifva sig i September månad,
men Lillö kunde dels genom sitt lyckliga läge,
dels genom sin starka befästning hålla sig, tills
Ivar Axelsson sjelf från öfra Sverige skyndade till
undsättning. Han slog en afdelning af danska hären,
som kom honom till mötes, och tvang hufvudhären
att upphäfva belägringen. Derefter lemnade Ivar
sitt slott och drog åter uppåt Sverige. Knappt
hade han dock aflägsnat sig, förr än danskarne åter
började den afbrutna belägringen och uppkastade så
starka belägringsverk på ömse sidor om Helgaån, att
lemningarna deraf tydligen kunde ses ännu på slutet
af 1500-talet. Herr Ivar skyndade väl äfven nu till
undsättning, men han måste dagtinga. Vilkoren voro,
att Ivar skulle njuta fri lejd till kung Christian
för att närmare underhandla om de tvistigheter, som
uppstått dem emellan, men till dess att detta hade
skett, eller tills dom fallit i saken, skulle han
njuta allt sitt pante- och arfvegods i Danmark.
Man ser tydligt af vilkoren i denna dagtingan, att
Christian icke ville fullkomligt bryta med den mäktige
mannen, utan hålla en väg öppen för ett närmare
anknytande af förbindelserna dem emellan. Sådana
män som dessa Axelssöner, hvilka egde stora gods och
besittningar inom de båda rikena, voro också mera
farliga än andra. Synnerligast var denne Ivar vigtig
att vinna. Han egde nemligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
