Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian drager till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att allmogen var der församlad från 18 till 20 härad,
såsom ryktet var, till ett antal af 4, 7, 8 eller
12 från hvart härad. »De gingo honom (konungen)
alla till handa», skrifver han, »och svuro honom
huldskap och manskap och ville göra honom skatten.»
Konungen skall högeligen hafva beklagat sig inför
bönderna öfver riksens råd och låtit uppläsa några
bref som rådet skref till honom på den tiden, då han
lät fängsla erkebiskop Jöns Bengtsson och föra honom
till Danmark. Hans afsigt var att derigenom väcka
böndernes ovilja mot rådet och vinna dem för sig,
hvaruti han äfven i viss mån lyckades.
Från Upsala begaf sig konungen sjöledes söder ut utför
Ekoln och Skofjärden. Måndagsqvällen steg han i land
vid Skokloster och vistades der öfver natten mellan
måndagen och tisdagen. Från Skokloster sände han bud
till erkebiskopen på Stäket med begäran, »att han
måtte få draga fram der». Budet återkom med det svar
från erkebiskopen, »att konungen skulle sig deruppå
icke förlita; det stod erkebiskopen ingalunda till
görande att låta honom få fritt draga förbi Stäkets
slott». Som det dock var af vigt för konungen att
komma sjöledes fram, nöjde han sig icke med detta
svar, utan skickade ett nytt bud till erkebiskopen med
begäran, »att blotta skeppen måtte få passera slottet;
han ville sjelf gå i land vid färjestaden och sedan
stiga ombord nedanför slottet; der önskade han tillika
att få ett samtal med erkebiskopen». Dennes svar blef
detsamma som förut: »han kunde icke härutinnan göra
konungen till viljes». Dermed gick tisdagen till
ända. Konungen hade stigit ombord och låg natten
till onsdagen norr om Tärnösund eller det smala sund,
som sammanbinder Sko- och Sigtunafjärdarna.
Fram på onsdagsmorgonen just som erkebiskopen satt
vid sitt arbetsbord och hade slutat den skrifvelse
till rådet, hvarom vi här ofvan talat och hvarur
vi hemtat ofvanstående, anmäldes åter ett bud från
konungen. Det var herr Erik Ottesson och konungens
kansler. De fingo företräde och framstälde en ny
begäran af konungen, »att han måtte få låta skeppen gå
tillbaka och sjelf med följe stiga i land här och tåga
vidare». Erkebiskopen syntes blifva förvånad öfver
denna begäran, enär konungen väl visste, att han
(erkebiskopen) icke kunde hindra honom från något
sådant. Han gaf dock sin tillåtelse. »Det stod oss
ej att förmena» – skref han i ett tillägg till det
färdigskrifna brefvet – »efter sådan makt och folk
som han hade.»
Konungen drog emellertid landvägen till Stockholm
igen, qvarlemnande Ivar Gren och Trotte Carlsson
med 1,000 man att i Fjerdhundaland möta Sten Sture
Återkommen till sitt läger vid Stockholm, skref
konungen upprepade gånger både till de i Stockholm
församlade rådsherrarne och till erkebiskop Jacob och
beklagade sig högeligen, »att han så länge legat och
bjudit sig till ära och rätt», utan att svenskarne
lyssnat dertill. Han hotar i ett bref »att klaga
för Gud och allt det heligt är» och inför den helige
fadern i Rom. Erkebiskopen råder derför herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
