Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian drager till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Stockholm och beder dem råda Sturarne, att de
fara varliga fram. »Skulle», säger han, »genom
deras försummelse någon blodstörtning vållas,
ville han derifrån vara obekymrad och obesmittad.»
Biskop Henrik i Linköping befann sig hos erkebiskopen
på Almarestäk, när han skref det sista brefvet med
anledning af konungens ofvannämnda hotelser, och har
jemte erkebiskopen undertecknat detsamma. Det var den
26 September. I ett föregående af den 21 samma månad
berättar han för rådsherrarne i Stockholm, att ett
allmänt rykte gick, att herr Sten var dragen till Dala
och att han sedan aktade tåga genom Fjerdhundaland»,
hvarmed erkebiskopen förklarar sig missbelåten.
Vi vända oss nu åter till riksföreståndaren och
folkhären och följa dem.
Vi lemnade Sten Sture stadd på tåg norr ut. Sedan han
kommit in i Vestmanland, synes det som om han dragit
sig öster ut för att utefter Mälaren på den vanliga
vägen öfver Enköping kasta sig emellan konungen och
hans vid Stockholm qvarlemnade folk. Vi veta dagen,
när konungen befann sig i Upsala, och kunna således
bestämma tiden för detta herr Stens tåg till någon af
dagarne mellan den 8 och den 14 September. Konungen
blef underrättad om Sturens framryckande och
sände genast Erik Carlsson, Erik Krummedik, Trotte
Carlsson och Ivar Gren att förhindra utförandet af
denna plan. Herrarne kommo dock för sent för att
möta Sturen vester om Stäket. Han hade före dem
med erkebiskopens hjelp kommit öfver vid Stäket,
och när herrarne kommo dit, vägrade erkebiskopen
dem öfvergång. Sten Sture var sålunda räddad, och
de bönder, som tågat med herrarne, skingrade sig,
hvarpå de med svennerna återvände till konungen.
Stämningen bland allmogen i Upland var dock genom
konungens bearbetning ingalunda sådan som herr Sten
hade önskat och väntat. Ett fortsatt framryckande mot
Stockholm visade sig dels med afseende derpå, dels
med afseende på konungens öfverlägsna stridskrafter,
leda till alldeles motsatsen mot hvad herr Sten
åsyftat. Han kunde i stället för att splittra
konungens här sjelf komma mellan tvänne eldar. Han
beslöt sig derför att draga sig tillbaka och invänta
Nils Sture och Dalkarlarne.
Han gick alltså åter en gång öfver vid Stäket. Och
först derefter var det som konungen kom seglande
på sina skutor från Upsala och begärde att få fri
genomfart vid det erkebiskopliga slottet. Under
tiden gick herr Sten obehindradt inåt Vestmanland
förbi Fjerdhundaland, der han väl kände allmogens
sinnesstämning och dit han äfven kunde vänta att
folk från konungen skulle komma. Men väl inkommen
i Vestmanland finna vi det helt naturligt, såsom
erkebiskopen i sitt bref ryktesvis berättar, att han
dragit sig norr ut mot gränsen af Dalarne, hvarifrån
Nils Sture med Dalbönderna skulle komma.
Sedan de båda Sturarne förenat sig, började åter tåget
söder ut. Sannolikt tågade Sturarne stora landsvägen
fram och kommo så nedåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
