Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dennas östra strand nalkas Brunkeberg och det danska
lägret. Sten Sture med hufvudhären drog långsamt
framåt utefter stora landsvägen, som går vester om
nämnda vik. Han kom sakteliga dragandes, heter det;
sannolikt för att lemna Nils Sture, hvilken hade
svårare väg att gå, tillfälle att om möjligt hinna
samtidigt fram.
Först fram på förmiddagen, då hufvudstadens klockor
slogo 11, syntes de första leden af den svenska hären
komma framryckande på Norrmalm. Anfallet började
genast. Rytteriet synes hafva stått på ena flygeln
och sannolikt den venstra, emedan den högra flygeln
hade emot sig Clara kloster och den styrka, som der
var inlagd af konungen. Må hända var det rytteriet
som började striden, emedan det väl först kom upp
på höjden. Men allt eftersom fotfolket kunde komma
efter, utbrann striden utefter hela linien. Den danska
hären mottog de framtågande med en salfva från 200
eldvapen.
Tu hundrade byssor
lätte konungen lossa –
heter det i folkvisan, som diktades och sjöngs om
detta slag. En skur af pilar och hakebösselod[1]
– ty sådana eldgevär funnos i båda härarna – besvarade
de danskes helsning. Och så började det häftigaste
handgemäng.
Alla fördelar voro här på danskarnes sida. De innehade
en öfverlägsen ställning och kunde öfverse alla
svenskarnes rörelser. Deras här utgjordes dessutom
af stridsvandt, nyvärfvadt folk, som föga kände till,
hvad den svenska bonden förmådde i en strid man emot
man. Vi kunna derför väl föreställa oss, huru den
reslige danske kungen och hans ståtliga riddare,
der de höllo till häst omkring dannebrogen, skulle
le i sitt skägg åt detta anlopp af bondehären. Och
när de jemför de sig och sitt öfverlägsna antal mot
de få riddare, hvilka syntes rida under det svenska
hufvudbanéret, höjdes deras bröst af en stolt
förkänsla af seger. Ensamt detta var egnadt att
ingifva ett visst lugn och en öfverlägsen hållning
åt alla danskarnes rörelser.
Men det gifves ett lugn och en trygghet i faran, som
öfvergår allt – det nemligen som skänkes af ett godt
medvetande. Dessa svenska riddersmän och dessa bönder,
de drogo till strids för allt, som är en menniska
högt och heligt på jorden. Att i fred få bygga och bo
i sina fäders land, att få lefva i skydd af lagen,
den lag, som de
[1]
Man skiljer mellan kärrebyssor och lodbyssor. De
förra voro större och till dem begagnades vanligen
stenar, så att de också kallas stenbyssor. De senare
voro mindre och till dem begagnades kulor af malm
eller bly. Lodbyssan kallades också hakebyssa eller
blott och bart hake, förmodligen emedan den vid
afskjutandet hvilade på en gaffelstång, hvilken
nedstacks i jorden, vare sig nu att denna kallades
hake eller att bössan fästes vid densamma genom en
hake. Med ordet hake benämnde man ej blott bössan,
utan äfven den, som förde den, kallades så, och ordet
har sedan fått betydelsen af en tapper och modig man
i allmänhet.
I ett inventarium på Tynnelsö af år 1443 talas
om båda slagen af byssor, och det är att märka,
det »blyloden», 30 till antalet, förvarades »i enom
laedhirsaek», medan »1500 byssesten» upptagas helt
enkelt som endast på stället befintliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0433.html
