Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian drager till Sverige - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögon af mod och beslutsamhet, derför tryckte
alla så fast den ädle herr Stens uträckta hand.
Snart blef allt tyst i lägret, och natten slöt i
sin famn den svenska hären. Men Guds ögon vakade,
och stjernorna på himmelen de blänkte.
Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471.
Tidigt om morgonen den 10 Oktober stäldes hären
upp. Herr Sten red fram mellan folket, och hvar han
kom, såg han mod och förtröstan stråla ur hvarje
öga. Han stannade midt för hären och gaf sitt hjerta
luft i följande ordalag: »Jag vill ej längre med
konung Christian dagtinga, utan skola vi nu draga
emot honom till strid. Viljen I med frid i Sverige
bo, viljen I med äran lefva, stan då fäste med mig
i dag! Så visst som jag heter Sten, vill jag i dag
våga mitt lif för att afvärja Sveriges skada. Vi
frukta ej och vi skola ej spara hvarken konungen
eller hans danskar och drabanter. Viljen I detta,
så räcken upp edra händer!»
Och det gick en bifallsstorm genom hären och händerna
höjdes mot himlen och som en åska ljöd det från allas
läppar: »Ja, ja, det viljom vi!» Knappast mera kunde
redigt urskiljas; men från de närmast stående hörde
man tydligt ropas: »Vi viljom stå fäste i Guds namn!»
och: »I Guds namn viljom vi draga åstad». – Alla
hjertan voro öfverfulla af hopp och stridslust, och
omedelbart derpå bröto sig känslorna fram i en sång –
»Sanct Örjans visa» – som uppstämdes af hela hären.
När så allt var lugnt och stilla igen, kommo prester i
procession med Herrans heliga kors, och den förnämste
bland dem, »den som var i lefverne bäst», höll »messa
och tidegärd». Ett underligt tecken skedde då – säger
rimkrönikan – som Gud för alla uppenbarligen tedde,
att af korset nedkom en droppe blod midt i kalken,
der presten stod.
Sedan messan var ändad och Herrans kors åter i
högtidlig procession blifvit bortburet, fick folket
en stunds rast att skaffa sig mat och rusta sig i
ordning. – Men snart gafs tecken till uppbrott och
hela hären stod åter uppstäld i sina afdelningar och
led. Nu gafs lösen och gick från man till man. Till
fälttecken hade man fäst qvistar eller halm i hjelmar
och hattar. Trumpeterna smattrade, och rytteriet,
»blankt som en is», satte sig i rörelse. Derefter
kom fotfolket, bondehären, sjungande:
I Guds namn farom vij,
sine nåder begärom vij;
nu dragom vij till Stockholms by,
Gudh gifve konung Christiern ej ville bortfly!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
