Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures vård om landets väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vi få nog tillfälle att närmare taga kännedom om
riksföreståndarens ställning till herrarne. Här taga
andra saker vår uppmärksamhet i anspråk.
Såsom en följd af segern på Brunkeberg visar sig en
vigtig stadga, som väsentligen ingrep i det dåvarande
stadslifvet. Det hade nemligen blifvit sed i städerna,
att hälften af rådet skulle utgöras af tyskar. Detta
var må hända i sin tid berättigadt, men var alltid
en oformlighet, som förr eller senare måste medföra
stora olägenheter. Nu uppträdde – det var få dagar
efter Brunkebergsslaget – utskickade från Stockholms
stad, hvilka å så väl Stockholms som flera städers
samt allmogens vägnar klagade öfver den »försmädelse
och det förderf, som rikets innebyggare lång tid
lidit deraf, att alla köpstäder varit förpligtade
hafva tyskar till hälften i stadens råd; det borde
icke längre ske», sade de, »att någon utländsk man
skulle sitta i rådet i någon stad i Sveriges rike,
och de ville aldrig komma rikets herre och råd till
hjelp eller undsättning, om de icke afsatte det tyska
rådet; skedde icke detta, så ville de sjelfve göra
det och derför våga lif och gods.»
Billigheten af denna fordran erkändes, och Sten
Sture och Sveriges råd utfärdade en förordning, som
gjorde slut på det öfverklagade oskicket. Uti ingen
stad i Sverige skulle från denna tid »några utländske
sitta som borgmästare och rådmän eller annat märkeligt
embete innehafvä, såsom stadsskrifvare, tullskrifvare
m. m., utan hvar stad styras af infödda svenska män,
som der hafva liggande grund.»
För öfrigt stadgades till städernas och handelns
upphjelpande, att frimarknader skulle hållas
vid Bartholomaeitiden (den 24 Augusti) hvarje år
i städerna Kalmar, Söderköping och Nyköping, och
skulle dessa marknader räcka i sex veckor. Der skulle
alla, så väl inländska som utländska, andliga och
verldsliga, bönder och bokarlar fritt få köpa och
handla med hvarandra.
De nämnda trenne städerna voro vid denna tid vårt
lands förnämsta handelsstäder. På vestra kusten hade
vi en enda stad Lödöse. Men här hindrades sjöfarten
och köpenskapen förnämligast af tvänne omständigheter,
nemligen elfvens uppgrundande och den höga tull, som
norrmännen togo i Bohus. Dertill kommo de olyckor,
som staden lidit under krigen med Christian. Redan
konung Carl hade i sin tid varit betänkt på att
upphjelpa staden ur det lägervall, hvari den blifvit
försatt, men hade genom krigen och olyckorna,
som drabbade honom, blifvit hindrad derifrån. Nu
(1473) beslöts att borgarena skulle få flytta sin
stad till Säve-ån närmare utloppet af Göta elf och
således nedanför Bohus. Den nya staden skulle heta
Götahamn, men borgarena anhöllo att den skulle få
kallas Ny-Lödöse, emedan detta namn var upptaget i
hansestädernas matrikel, och detta beviljades. Detta
Ny-Lödöse erhöll 20 års frihet från tull och skatt,
undantagande en lindrig sjötull för inkommande varor,
hvilken skulle erläggas i silfver till svenska myntets
upprätthållande. Elfsborg skulle dem icke besvära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
