Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren och de särskilda samhällsklasserna - Ryssarne anfalla Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörde riket utan om deras enskilda angelägenheter,
då kunna vi lätt förstå, huru vördnaden skulle
öfvergå till en kärlek, som hade allt ospardt för
sitt föremåls väl. Hvarje man ville gå i döden för
herr Sten. Också sades det, att han hade så många
krigsmän, som inbyggare funnos i riket.
Men den svenska bondens kärlek vinnes icke genom ett
vekt sinne; hans lynne är sådant att det icke tål
smek. Hans kärlek måste vinnas genom kraft och allvar,
liksom jernet vinnes ur hårda hälleberget. Sådan
var också herr Sten. Hans rättframma sinne kunde
ej tåla olag och ofrid, hvarhelst det mötte hans
blick. Bonde som fogde måste lida straff, om de
sådant förtjent. »Herr Sten låter förr sitt lif,
än han ser ett får afhändas bonden med orätt!» –
var länge efter hans tid ett ordstäf bland svenska
allmogen. Det är sträng rättvisa, som är kärlekens
bästa jordmån. Så fast förlitade man sig också på ett
ord af Sten Sture, att när han bekräftade något med
sin vanliga ed: »Så visst som jag en ärlig man förer
tre sjöblad i mitt vapen», trodde man mera derpå än
på andras heligaste eder.
Det är å en annan sida klart, att detta innerliga
och förtroliga förhållande mellan Sturen och allmogen
skulle ses med oblida ögon af de mäktige, synnerligast
af dem, som för sitt eget maktbegär voro färdiga att
offra till och med fosterlandet, och sjelfve
unionskonungen yttrade en gång till riksföreståndaren, att han
ville göra bönderna till herrar, fastän Gud skapat
dem till trälar. Men i det samband, som knöts allt
fastare med hvarje år mellan rikets allmoge och
rikets hufvud, låg just fröet till kommande bättre
tider. Konungen, den svenske konungens makt, som så
länge varit kraftlös, sög åter merg ur sin moders
mjölk. Riksföreståndaren är konungens förebild, det
svenska folket är den moder, som skänker honom hans
enda verkliga och sanna kraft. Föreningen mellan
dessa båda är morgonstrimman till den nyare tiden.
Sedan vi sålunda kastat en allmän öfverblick på
de inre förhållandena under den tid, som följde på
Brunkebergs slag, återgå vi till skildringen af de
händelser, hvilka i yttre måtto följde. De rikta
våra blickar utåt, frän Sverige till Sveriges grannar,
till Danmark, till Hansestäderna och till – Ryssland.
Ryssarne anfalla Finland.
Det må nu ligga någon sanning eller icke i det
rykte, som var gängse på denna tid i de kretsar,
hvilka närmast omgåfvo konung Christian, och hvilket
rykte skall hafva omtalats för Erik Carlsson Vasa,
att nemligen Ryssland, Skotland, Polen och Danmark
skulle gemensamt anfalla och göra slut på det oböjliga
Sverige – att den goda viljan icke fattades konung
Christian, derom är icke något tvifvel, och af de
öfriga tre se vi Ryssarne verkligen göra ett infall
inom svenska gränsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
