Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssarne anfalla Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ivan Wasiljewitsch var på denna tid – sedan år
1465 – en af Rysslands furstar. Det var en djerf och
kraftfull man, fast rå och grym, såsom tillhörande ett
folk, hvilket stod långt efter folken i det vestra
Europa i sedernas hyfsning och förmildring. Han
fattade snart tanken att frigöra sitt fädernesland
från det förtryck, hvarunder det sedan mera än tvänne
sekler suckat under mongolerna. Såsom en början
dertill och för att skaffa sig större makt underlade
han sig de kring hans eget storfurstendöme liggande
ryska furstendömena. Härmed var han vid denna tid
sysselsatt.
Detta hindrade emellertid icke den vidt omkring sig
blickande fursten att kasta blicken vester ut, åt
den vik af det vesterländska verldshafvet, der det
var möjligt för hans blifvande stora rike att komma i
närmare och omedelbar beröring med de mäktiga rikena
vester ut, hvarifrån köpmännen årligen kommo och gingo
till och från Stora Nowgorod. De makter, som här lågo
i vägen för sjelfherskarens planer, voro de andliga
riddareordnarnas länder och det svenska väldet,
hvilka så omgåfvo Finska viken, att knappast mera
af densamma kom på Rysslands del, än att det öfver
Newas träskiga mynning kunde uppfånga en och annan
vindflägt från hafvet. Dessa voro således de, för
hvilka den ryske storfurstens granskap var farligt,
och, såsom naturligt var, förde den gemensamma
faran snart de hotade tillsammans i förbund.
Först var det dock Sverige söm anfölls. Det
skedde strax i början af 1470-talet. Viborg var
gränsslottet mot Ryssland. Der var då Erik Axelsson
(Tott) borgherre. Han och biskop Kort i Åbo skrefvo
genast till riksföreståndaren och rådet i Sverige
och anhöllo om hjelp. Sådan sändes ock. Sannolikt
var det med denna hjelpsändning som den nyss med
riksföreståndaren försonade Erik Carlsson (Vasa)
följde såsom höfvidsman. Men vid den hetlefrade
Erik Carlssons sida satte herr Sten den lugne och
bepröfvade Nils Sture. »Han gjorde det», säger
rimkrönikan, »på det att folket måtte vara desto
dristigare.»
»Då denna hjelp ankommit», berättar rimkrönikan
vidare, »begynte ryssen dagtinga. Han svor, att
han med Sverige ville hålla en evig fred i 3
eller 400 år, och att i hvarje by skulle uppresas
en galge, hvari den skulle hängas, som ville bryta
mot freden. Förslaget upptogs olika af de båda
svenska härförarne. Herr Nils var böjd att gå
in derpå. Sannolikt led det mot slutet af året –
månne 1475 – och var här fråga om ett stillestånd,
som herr Nils ville begagna sig af, och som kunde
vara nödigt både för befolkningen vid gränsen och
för krigsfolket.
Herr Erik var dock af en helt annan mening. Han ville
icke veta af något uppehåll i den begynta striden.
I tre år skall herr Erik sedan stannat qvar i Finland
och jemte Erik Axelsson manligen värjt landet mot
den omilde fienden, och skall derunder »hans mandom
ofta blifvit förspord till Sverige». Här hemma se
vi sedan icke vidare till honom. Han gifte sig andra
gången med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
