Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Axelsson bryter freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksföreståndare, som icke var någon annan än hans
måg Arvid Trolle. Men sakerna togo en annan
vändning. Herr Sten blef vid sin makt, och dermed
slutar berättelsen om herr Ivars försök att sätta sin
måg som riksföreståndare i Sverige i stället för herr
Sten. Herrarne skildes åt som vänner.
Stolt i hågen seglade herr Ivar hem till sin ö igen,
fruktande hvarken herr Sten eller konung Hans,
hotande den ene med den andre. Och sjön fyldes af
sjöröfvare, liksom i forna dagar under Albrekt och
Erik och Magnus Gren. Dock var det icke blott Ivar
Axelsson från Visborgs slott, som spanade efter
köpmanssegel. Äfven från Danmark utrustades kapare,
ämnade att göra slut på den oro, som vållades af
sjöröfvare, hvilka döko upp såsom lemningar från
äldre fejder. Men Ivar Axelssons uppträdande bland
desse fredsstörare kastade skugga äfven på Sverige och
herr Sten, och utländingen började uppenbart kalla de
svenske för sjöröfvare. »Herre Gud, hvad dem det illa
tyckte, när svenske män hörde detta rykte!» utbrister
rimkrönikan.
Onekligen var ställningen i hög grad gynsam för den
trotsige öhöfdingen. Kom Danmark med klagomål och
ville hafva Gotland tillbaka, så hotade herr Ivar att
lemna ön åt Sverige; kom man åter från Sverige med
fordringar, så hotades detta rike med både Danmark
och Ryssland. Och riddaren log i sitt skägg, der han
satt på Visborgs slott och såg budet från det ena
eller andra riket återvända med oförrättadt ärende.
Handeln i Östersjön led emellertid betydligt af
Ivar Axelssons röfverier, och då just vid denna tid
Sten Sture låg i underhandling om förbund med de
wendiska städerna, är det naturligt, att han med harm
skulle höra förebråelser göras honom öfver handelns
störande. Om förbundet verkligen kom till stånd,
är ovisst, men Sten Sture beslöt att göra en ända på
det ofog, som den öfvermodige herr Ivar bedref.
Han instämdes till en herredag i Telje om hösten 1486,
men riksföreståndaren och rådet fingo från den stolte
herren ett svar, som nogsamt visade, att brefven
måste skrifvas med en annan penna, om de skulle hafva
någon verkan. »Nej, jag vill icke fara till Telje»,
lät han svara den svenska regeringen, »men jag aktar
full snart vara i Stegeborg; der vill jag eder bida,
och så framt I talen sakta och mig till behag, vill
jag der höra edert ärende.»
Herr Sten, som i det längsta ville undvika
ytterligheter, begaf sig också ned till Stegeborg. Han
åtföljdes af gamle Nils Sture och biskop Kort i
Strengnäs. Men intet uträttades genom den resan,
»De dagade[1] två, de dagade tre dagar», men på allt
hvad herrarne kommo fram med fingo de nej till svar
af herr Ivar. Det sades till och med, att herrarne
sväfvat i fara för lifvet.
Året gick till ända, utan att man kommit längre. Julen
tillbringade herr Sten med sina män i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
