Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fejden med fred och förbund mellan ordensmästaren för
svärdsriddarne i Lifland och tyska orden å ena sidan
samt Sten Sture och Sveriges råd å den andra. Man
lofvar hvarandra ömsesidigt fred och vänskap samt
gemensamt försvar och ömsesidig hjelp mot Ryssarna,
som voro gemensamma fiender till dem begge.
Genom erkebiskop Sylvesters bemedling öfverenskom
man äfven om ersättning för den förlust af folk och
penningar, som Sverige lidit i Lifland. För år 1492
finnes en anteckning om en förbindelse af svenska
rådet att obrottsligt hålla alla artiklar i det med
ordensherrarne ingångna förbundet.
Detta förbund var riktadt mot vår farligaste granne,
Ryssland, mellan hvilket land och oss kriget knappast
kan sägas hafva hvilat. Om den ytterliga vildhet och
grymhet, med hvilken ryssarne framforo, få vi de bästa
underrättelser af sådana som voro med händelserna
samtida. De finnas i ett bref, som skrefs från Kemi,
Jo och Limingo socknar i Finland till herrarne i
Viborg, år 1490. Vi anföra dess hufvudinnehåll.
»För alla de goda och värduga herrar, som detta bref
kan komma för, bekänna vi fattige män, som bygga och
bo i Kemi, Jo och Limingo, och klaga inför Gud och
eder de olyckor, som oss de ryssar gjort hafva i 80
år och ännu göra midt under freden.»
Derefter följer en beskrifning, huru ryssarne efter
sluten fred bränt, härjat och röfvat i landet under
de föregående åren, senast efter den fred som svuren
var under Erik Axelsson, Gud hans själ nåde.
»Manfolket taga de» – heter det vidare – »och hänga
upp med fötterna och somliga med armarna och bära hö
och göra dermed upp eld under dem och sveda håret
och skägget af dem. Derefter lösa de dem neder och
bära på deras bröst en mullög[1]
full med eld och
bränna köttet af deras lekamen och binda de sedan
ett tåg omkring deras hufvud och taga så en käpp och
vrida åt så hårdt, att ögonen gå ut ur hufvudet. Sedan
uppskära de deras nafla och leda dem omkring trän, så
länge deras inelfvor äro i dem. Somliga taga de och
plocka af dem deras skägg, likasom man plägar rycka
manen af osjäliga kreatur, sedan halshugga de dem.»
»Våra fattiga qvinnor hänga de upp med armarna
och slå dem med ris och gisslar och skära af dem
deras spenar och stinga dem med spjut och pina dem
till döds. Våra fattiga barn taga de och träda dem
lefvandes på gärdesstafvar, sedan skjuta de dem fulle
med handbågepilar; de bära tillhopa alla barn, som de
kunna komma öfver i husen, och sätta stock på dörren
och bränna dem inne. Om några af barnen krypa genom
vindögat undan elden, stinga de dem med spjut och
kasta dem åter i elden igen.»
»När de oss så pina, då säga de, att landet och
vattnet hörer dem till, och vilja de betvinga oss,
att vi skola göra dem en årlig skatt, tre hvita skinn
af hvar man, som i landet är, och halfdelen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
