Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren, de svenske herrarne och unionskonungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de rent af uppmana honom att bättra sig, innan han
tänkte på den svenska kronan,
»Gud gifve», så slutar brefvet, »det eder nåde
med eder nådes ärliga råd ville finna någon lämpa
till bättre regemente der i Danmark, att det vorde
beryktadt här i riket bland riksens allmoge, att
vi kunde dess yttermera få tillfälle att bevika
Sveriges inbyggare dertill, hvilket mycket godt måtte
hjelpa till eder nådes ärende och dessa tre riken
till bestånd. Eder högmäktighet Gud och S:t Erik
befallandes.»
Tio år hade sålunda förflutit sedan konung Christians
död, och hans son stod ännu den svenska kronan så
fjerran, att han måste mottaga ett sådant bref som det
anförda från dem, hvilka egde makten i Sverige. Detta
bref torde fullt ut lika mycket som herredagen i Telje
tala för styrka och kraft och sammanhållning hos de
svenske herrarne och på samma gång för den ovanliga
förmågan hos den man, hvars verk denna enighet var.
Men om denna förmåga hos den svenske riksföreståndaren
väcker ens beundran, så förvånar man sig i lika hög
grad öfver en konung, som låter sig nöja med att
på möte efter möte komma fram med sina fordringar
och till och med få dem erkända, men ändå aldrig
vinna sitt mål. Ett af de tu, antingen skulle han
uppfylla de svenskes fordringar, hvilka må hända
hade låtit sig nöjas med blotta återställandet af
Gotland, eller också skulle han med vapen i hand,
d. v. s. med den starkares rätt, taga hvad som icke
godvilligt gafs. Konung Hans gjorde emellertid hvarken
det ena eller det andra. Afståndet på Gotland hade
sina betänkligheter, vädjandet till vapenlycken ännu
flera.
Den som i synnerhet afstyrkte från att gripa
till svärdet var konungens moder, gamla drottning
Dorotea. Hon visste bäst, hvad det ville säga att med
våld tvinga svenskarne. Hennes erfarenhet gick långt
tillbaka i tiden, hela 45 åren, och aldrig hade det
under denna långa tid haft något godt med sig att
draga i härnad mot Sverige. De sju åren hennes man,
konung Christian, i verkligheten var Sveriges konung,
var det ett mäktigt parti inom Sverige, som hade
gjort honom dertill, men så länge detta parti var
underlägset det nationelt svenska, och äfven sedan
striden brann som häftigast mellan partierna inom
Sverige, så var det icke att tänka på någon framgång
för hennes man. Det var således icke nog med att
afbida utbrytande oenighet mellan de svenska herrarne,
utan äfven att det unionella partiet hade öfvervigten,
då och först då kunde Danmarks konung med hopp om
framgång draga svärdet.
Sådan var den lära, som nära ett halft århundrades
erfarenhet hade gifvit den gamla drottningen och som
hon i sin ordning inskärpte hos sin son. Underhandla,
underhandla och afbida tiden, det var hennes råd,
och det följde konung Hans, åtminstone så länge hon
lefde.
Men redan före drottningens död, som inträffade
1495, hade konung Hans tagit ett steg, hvilket,
om det också till en början icke förde honom utom
underhandlingarnas område, dock förde honom mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
