Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren, de svenske herrarne och unionskonungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nära den gräns, utanför hvilken intet annat återstod
honom än att låta det komma till vapenskifte. Det
var förbundet med den ryske czaren.
Detta förbund afslöts i Köpenhamn i November 1493. Som
det var lätt att förutse, hvilket intryckt det skulle
göra i Sverige, när det blef bekant att konung Hans
ingått förbund med en makt, som i det närmaste stod
i öppet krig med Sverige, och att detta ingalunda
skulle bidraga att närma svenskarnes sinnen till
konungen, så kan man finna, att detta steg af konung
Hans var det första, som togs i bestämd riktning att
med vapen afgöra stridsfrågan med Sverige. Det visar,
att konungen sjelf började uppgifva hoppet att vinna
något genom de eviga underhandlingarna. Må hända
ingaf honom ock kännedom om den verkliga ställningen
i Sverige förhoppningar att den tidpunkt, som han så
länge med tålamod afbidat, nu verkligen nalkades.
Nog af, han sände domprosten i Roskild till
storfursten i Ryssland, och tjugo ryssar återvände
med domprosten till Köpenhamn för att afhandla om
förbundet. Hufvudinnehållet af förbundshandlingen
var följande: konungen och storfursten afsluta en
uppriktig vänskap och ett evigt försvarsförbund emot
deras fiender. Särskildt förbinder sig konungen
af Danmark att understödja storfursten mot hans
fiende, »Sten Sture, Sveriges rikes inkräktare»,
och emot hertigen af Lithauen. Båda rikenas gränser,
der de berörde hvarandra, skulle förblifva sådana
de af ålder varit. Den jagt och det fiske, som man
ömsesidigt hade tilltrott sig på hvarandras område,
skulle vara förbjuden. Sändebud och köpmän, som
reste från det ena riket, skulle fritt få vistas
och sköta sina angelägenheter i det andra o. s. v.
Vi kunna föreställa oss, huru underrättelsen om detta
förbund mellan konungen och kristenhetens fiender,
de omilda ryssar, skulle upptagas här i Sverige,
och hvad som ryktet här tillade, »att konungen ville
öfverlemna Finland åt storfursten och förlofva sin son
med storfurstens dotter», visar blott huru afskyvärd
hela denna sak var för det svenska folket.
Konung Hans sjelf tog illa vid sig, när han fick höra,
hvad som talades i Sverige om att han lofvat ryssen
Finland och sin son åt storfurstens dotter. Han fann
sig föranlåten att genom bref till Sveriges råd söka
vederlägga detta rykte.
Men lika naturligt som det var, att dessa rykten
skulle i Sverige väcka afsky för konungen och öka
hatet till de danske, lika naturligt var det, att de
måste väcka oro och bekymmer; detta senare hos Sten
Sture och hans vänner, i synnerhet som motpartiet
började framhålla honom och hans motstånd mot konungen
som den sannskyldiga, om ock medelbara orsaken till
hvad som timat.
Man finner från denna tid mera tydligt en brytning
mellan de store i Sverige. De som främst af allt
älskade freden, och till dem hörde biskoparne med
erkebiskop Jacob i spetsen, kunde knappast beherska
sin oro, och då de sågo det enda medlet för fredens
bibehållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
