Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öppen brytning mellan Sten Sture och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var icke tjenligt, att han som deras höfvidsman
tog gisslan af dem». Otvifvelaktigt fruktade
riksföreståndaren för sin personliga säkerhet,
ville må hända också afbida ankomsten af sitt
folk från Finland, som var var på väg derifrån. Man
underhandlade länge, tills man slutligen kom öfverens
om att efter vexlade lejdebref hafva en sammankomst
på rådhuset den 7 Mars i närvaro af Stockholms
borgmästare och råd.
Här kommo herrarne fram med sina klagopunkter. »Riket
hade nu så länge varit utan konung», sade de, »och
kunde icke längre utan en sådan försvaras mot ryssar
och andra fiender. Icke heller kunde de längre förhala
med konung Hans, utan måste hålla de löften, som de
så tidt och ofta till honom gjort hade, så framt
de icke skulle få krig med honom. Det vore också en
sak, att herr Sten ville göra allt efter sitt styfva
sinne och emot sin ed, hvaraf mycket obestånd följt,
först emedan han höll så lång ovilja med mästaren i
Lifland emot deras råd, hvaraf Ryssland fått anledning
att förarga på riket; vidare hade herr Ivar Axelson
fått Öland och Borgholm också mot deras vilja; så
hade de ock ofta rådt honom att gifva Viborg och
Nyslott (Olofsborg) åt någon af riksens råd, som
hade makt att försvara den landsändan mot ryssarne,
så att skatten och räntan, som der föllo, måtte der
förtäras, eller om han sjelf ville behålla dessa
slott, att han då hölle der så mycket folk, som af
den räntan hållas kunde, och icke förde skatten
dädan; emedan han förkastat deras råd, vore nu den
landsändan och en stor del af Finland förderfvad.»
Vidare förekastade de honom många andra stycken,
hvaribland det icke var det ringaste, som han hade
kastat Svante Nilsson före, och som gick på heder och
ära. Svante hade hänskjutit saken till rådets dom,
och detta dömde honom alldeles fri från beskyllningen
att hafva rymt undan riksens banér. Slutligen klagade
herrarne, att riksföreståndaren indragit allmogen i
rikets styrelse och velat utöda riksens råd, emedan
han aldrig besatte de lediga rummen.
På grund af allt detta uppsade rådet herr Sten
huldskap och manskap och äskade slottslofven och
höfvidsmansdömet af honom igen på kronans vägnar. Men
det skulle ske i vänskap och kärlek – sade de. Herr
Sten såg klart, huru svårt det var att bryta med
den öfvermakt, som han här hade emot sig, och han
lät icke märka, huru djupt herrarnes beteende gick
honom till sinnes. Han räckte dem handen och de
lofvade, att de gerna ville hafva honom till sin
käre medbroder och afvärja med lif och makt hans och
hans vänners skada. Rörande slottslofven ville han
uppskjuta besvarandet af den frågan till följande
dagen. Derpå lemnade han rådstugan och begaf sig
till slottet. Några af riksens råd hade ämnat följa
honom dit upp, men han lyckades undandraga sig deras
sällskap.
Emellertid beslöt rådet att utse de män, hvilka
nu skulle stå för riket. Härtill bestämde de
erkebiskopen, Arvid Trolle, Knut Eriksson och Svante
Nilsson. De skulle föra riksstyrelsen och till
dem skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
