Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Hans kommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De svajande dalabanéren sågos godt från Stockholms
slott, och nu redde man sig i hast till i staden
att verkställa det med bönderna öfverenskomna
utfallet. Ingen föll ett ögonblick på den tanken,
att de antågande voro fiender, och att de segerrika
dalabanéren buros af fiendehand. Stadsportarne
öppnades, och öfver Helgeandsholmen ilade herr Sten
med sitt folk upp emot Brunkeberg att möta sina trogna
bönder, liksom Knut Posse förra gången gjorde honom
sjelf en så god handräckning genom sitt utfall.
Allt för snart och på samma gång för sent upptäckte
Sten Sture sitt misstag. Han hade att strida med en
förberedd och segrande fiende, som dertill var honom
öfverlägsen till antal. Han och hans folk omringades
af den danska öfvermakten. Att tänka på en strid, var
omöjligt. Allt vände sig till flykt. Trängseln nere
vid bron till Helgeandsholmen blef så stor, att många
kastade sig i Norrström för att ej bli ihjelklämda,
och undor tiden höggo de danske ryttarne in i ryggen
på de flyende och anstälae ett gräsligt blodbad.
Sten Sture var sjelf i den största fara, och endast
styrkan hos hans häst och hans egen rådighet räddade
hans lif. Han trängdes ned i strömmen – eller
han vågade ej taga vägen öfver bron af fruktan för
förräderi, men med hästen sam han öfver strömmen och
kom lyckligen in genom lönporten.
I allo olycklig var sålunda den dagen för Sverige. Att
nu åter få tillsammans en bondehär och hålla
modet uppe hos Stockholms borgare, var hårdt nära
omöjligt. Det var den tanke som först gjorde sig
gällande, när man så mycket hann lugna sig, att man
kunde öfver-skåda sin ställning. Men dag efter dag
ljusnade det dock mer och mer. Dalkarlarne hade snart
åter samlat sig från sin flykt och slagit läger
blott en half mil längre bort från Rotebro. Detta
lifvade åter modet, och man tänkte sig ett ytterligare
fortsatt motstånd. Men då erbjöd konungen förlikning.
Oaktadt de vunna fördelarne, som ännu mera ökades
deraf att Elfsborg ungefär samtidigt kom i konungens
händer, voro utsigterna för konung Hans ingalunda så
ljusa, som de vid första påseendet visade sig. Vintern
närmade sig och lifsmedlen började tryta i hans
läger, hvarförutan lansknektarne, hvilka blott voro
antagna på tre månader, fordrade sin sold. Hvarje
tidsutdrägt var till följd häraf i hög grad vådlig,
så mycket mer som konungen icke ville förminska sin
här genom att sända några afdelningar af densamma inåt
landet. Envisades herr Sten att hålla sig innesluten
inom det snart sagdt ointagliga Stockholm, var det
fara värdt, att vinsten blefve ingen af hela konungens
kostbara utrustning. Men de vunna framgångarna voro
dock tillräckligt stora att begagna som en slags
utgångspunkt för en underhandling. Konungen kunde
såsom segrare mycket väl taga första steget att
erbjuda en dagtingan. Och konung Hans gjorde så äfven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
