Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Hans blir Sveriges konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den 26 November försiggick kröningen i Stockholms
Storkyrka. Erkebiskop Jacob Ulfsson verkstälda
kröningen. Vid densamma slogos femtio väpnare till
riddare.
Derpå följde ett ståtligt gästabud, och det säges
att konungen dervid frågat sin omgifning, om något
fattades i denna högtidlighet, men ingen visste nämna
någon brist. Då skall en tysk herre, som var van
att föra fritt språk inför kungen, hafva sagt: »Jo,
ett fattas!» – »Och hvad då?» frågade konungen. »En
bödel, som kunde på en sidenmatta lägga de svenska
förrädarnes hufvuden för eders nådes fötter!» Konungen
bleknade och slog ned ögonen. Derpå såg han skarpt
på den djerfve talaren och sade: »Jag ville hellre
att du död vore, än att min ära skulle befläckas
med ett sådant brott!» Sedan konungen sagt detta,
drog han sig tillbaka i sitt enskilda rum och efter
den dagen skall han aldrig hafva velat se sin forne
gunstling för sina ögon.
Sedan kröningshögtidligheterna voro förbi,
öfverlemnade Sten Sture alla slott och län i konungens
händer. Allt detta föreföll dock allmogen så otroligt,
att riksens råd fann sig föranlåtet utfärda ett
bref, hvari Sten Stures namn äfven förekommer,
med försäkran att de alla varit enige i antagandet
af konung Hans. Till yttermera visso bifogades en
afskrift af Kalmar recess, hvaraf allmogen ytterligare
kunde se, att Sten Sture redan för 14 år sedan gifvit
sitt bifall till hvad som nu först skett.
Hvad nu än allmogen derom tänkte, så kunde det gjorda
icke ändras. Till en början var det också idel solsken
på alla håll. Konungen uppbjöd allt att vinna de
svenska herrarnes tillgifvenhet. Och det länder till
bevis för den makt Sten Sture ännu innehade såsom
den svenska allmogens älskade höfding, att konungen
kunde finna det nödvändigt att gifva honom så stora
förläningar som han nu fick. Hela Åbo biskopsdöme,
d. v. s. hela Finland med slotten Viborg, Nyslott,
Tavastehus, Raseborg, Åbo, Kastelholm och Korsholm
jemte hela Norrbotten, och i Sverige Nyköpings slott
och stad, Östra och vestra Rekarna, Färingsön med
kronans gård Svartsjö, Sorunda och Osmo socknar och en
ödemark i Vestergötland, som hette Gotall. Alla dessa
slott, land, län, gårdar, socknar och köpstäder skulle
Sten Sture besitta i sin lifstid, och Tavastehus
skulle hans husfru Ingeborg Tott få behålla äfven
efter hans död, så länge hon lefde. Lägger man
härtill Sten Stures enskilda gods och gårdar,
så blir af alltsammans en besittning af land med
furstligt omfång, vida öfvergående de förläningar,
hvilka Carl Knutsson visste att förskaffa sig, då
han lemnade rum för konung Christofer, och endast
jemförliga med Bo Jonssons. Sten Sture blef tillika
utnämnd till konungens hofmästare, ett embete som,
enligt hvad vi veta, under unionskonungarne kom i
stället för drotset.
Svante Nilsson blef riksmarsk och fick behålla Örebro
slott, hvilket dock snart nog synes hafva gått ifrån
honom. Men han fick tilllika behålla Stegeborg med
dess län. Erkebiskopen erhöll likaledes konungens
stadfästelse å sina län. Rådet å sin sida medgaf, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
