Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottningens kröning. Förföljelsen mot Sten Sture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af påfven tillåtelse att oaktadt denna konungens
frikallelse anställa åtal mot Sten Sture, och denna
tillåtelse meddelades icke blott erkebiskopen, utan
äfven andra riksens herrar och män, hvilka hade
något tilltal till honom. Erkebiskopen fordrade af
Sten Sture en viss summa i penningar. »Och kunde
jag endast märka på erkebiskopens ord», skref Svante
Nilsson i det ofvan anförda brefvet till Sten, »att
om I med vilja och vänskap vele låta hans nåde få
sina penningar efter edert brefs lydelse, som I väl
veten – – – Och råder jag eder fullkomligen,
att I så gören.»
Tvisten härom hänsköts till konungen. Denne
åstadkom en förlikning. Sten Sture förband sig
att till erkebiskopen utbetala den öfverenskomna
penningesumman och utfärdade en förklaring, att saken
var bilagd i godo.
Men detta oaktadt qvarstod Sten Sture som den
mäktigaste mannen i riket. Och det var ej blott hans
forne motståndare, som ansågo hans makt för stor,
äfven konungen blef, eller rättare var, af samma
tanke. Det är nemligen alldeles klart, att huru god
och fromsinnad konungen än var, så var det icke på den
grunden som han låtit herr Sten förblifva så mäktig,
utan derför att han måste det. Han vågade icke stöta
den mannen för hufvudet, han kunde med detsamma lätt
stöta sig med hela Sveriges allmoge. Men det är å en
annan sida lika naturligt, att han gerna skulle se
den farlige undersåtens makt förminskad. Förhållandet
är ungefär detsamma som det var med Carl Knutsson,
sedan Christofer blifvit konung.
Någon sanning kan derför ligga i en gammal sägen
om det råd, som biskop Kort i Strengnäs skall hafva
gifvit konungen. Denne skall hafva varit betänkt på
någon våldsamhet mot herr Sten, då biskopen varnat
honom och framstält de farliga följderna, som deraf
kunde uppstå. »Herr Sten liknar, skall biskopen hafva
sagt, »ett gammalt ägg; så länge det är helt, kan man
handtera det, men om det slås sönder, sprider det en
vedervärdig stank omkring sig.» Sägnen vill hafva det
så, att konungen traktat efter Sturens lif. Sannolikt
gick dock aldrig den milde konungens ovilja så långt,
att han ville herr Sten något till lifvet. Sådant låg
icke i denne konungs skaplynne. Men att han gerna
skulle se makten hos sin farligaste motståndare
förminskad, det är åter ganska naturligt. Och det
behöfdes icke mera, för att folket skulle tala om
att konungen hade ondt i sinnet mot herr Sten, och
när detta var klart för folket, så växte, såsom
gemenligen plägar ske, talet om det onda konungen
ville, tills historien om våld och mord var färdig.
Det är blott en tilldragelse i konungens lif, som
strider emot hans milda och fromma sinnelag, och det
är mordet på den danske hofmästaren Paul Laxmand. När
han en sommarafton gick ifrån slottet i Köpenhamn,
blef han öfverfallen och dödad af tvänne herrar,
hvilka icke kallades till ansvar för sin gerning. Den
mäktige mannen synes verkligen hafva varit brottslig –
han beskyldes att stå i hemligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
