Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig mot Ditmarsken. Missnöjet i Sverige utbryter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stupa i en strid mot dem 1404. När sedan konung
Christian blef hertig öfver Holstein och Sleswig, veta
vi, att han fick Ditmarsken af kejsaren. Ditmarskerne
gåfvo sig då under Bremens biskopsstol, och kejsaren
tog sitt gåfvobref tillbaka, och påfven bannlyste en
hvar söm vågade lyfta sin hand mot S:t Peders arfvedel
i Bremen.
Ditmarskerbönderne voro stolta öfver den frihet
de ärft från sina fäder, och de voro redo när
som helst att våga lif och blod i striden för
denna frihet. Deras lands naturliga beskaffenhet
underlättade mycket dess försvar. Den vestra kusten
af så väl Holstein som Sleswig är nemligen mycket
låg och skyddas från hafvets öfversvämningar genom
långa sandbankar, hvilka kallas düner. Landet var
genomskuret af en mängd stora diken och grafvar och
mycket sankt samt rikt på stora träsk. Det var till
och med svårt att komma fram der, om man icke hade
goda vägvisare och dertill kunde som den infödde
marskbonden med tillhjelp af sin långa stång hoppa
öfver de breda dikena.
Dessa Ditmarsker hade nu länge legat i stridigheter
med så väl konungen som dennes broder, den trätolystne
och girige hertig Fredrik, och huru mycket bröderne
också voro oense sins emellan – vi påminna oss,
att Fredrik icke drog i betänkande att trakta efter
Sveriges krona i strid mot sin broder – så voro de
dock ense om att söka kufva bönderna i Ditmarsken.
När konungen om sommaren 1499 kom öfver från Sverige
till Danmark, började han och hertigen rusta sig mot
Ditmarsken. Dertill hörde värfvandet af det saxiska
gardet, som efter uttjent tid i kriget mot Sverige
stod på andra sidan Elbe. Junker Slentz var icke svår
att öfvertala, och han tågade med sitt garde österut
åt Lauenburg för att icke väcka några misstankar hos
bönderna. Junkern tyckte väl att all denna hemlighet,
hvarmed rustningarna bedrefvos, var alldeles onödig,
när det gälde att tukta några bönder, och när han
fick se, huru stora dessa rustningar voro, frågade
han hånande, »om Ditmarsken då var fastkedjadt vid
himmelen?» Så säker var han om framgång.
Samma öfvermod och samma trotsiga förakt voro för
öfrigt rådande inom hela konungens och hertigens här,
hvilken skall hafva utgjort 15,000 man. Riddarne
prydde sig, som om det gält ett bröllopståg och
icke ett blodigt krig. Många lemnade till och med
sina harnesk hemma och kommo till hären med breda
guldkedjor öfver bröst och skuldror. Otroligt mycket
penningar förde de också med sig för att kunna på
stället köpa hvad de önskade af det stora blifvande
bytet. Till den ändan följdes också hären af icke
mindre än tretusen trossvagnar, på hvilka de skulle
bortföra sitt rof.
Med mord och brand ryckte den stora riddarehären
in i Ditmarsken på den enda väg som ledde in i
landet. Den farligaste punkten på vägen var ett
ställe som kallades dusend Düwels Warff, och der
man talade om att förfärliga spökerier skulle ega
rum om nätterna. Vägen var här till en del brolagd,
men omgifven af djupa grafvar och på ömse sidor något
småskog samt beherskad af en liten höjd i norr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
