Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig mot Ditmarsken. Missnöjet i Sverige utbryter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de, såsom här i sjelfva verket var fallet,
voro förenade utan sitt eget hörande och emot
sin önskan. Konungen fruktade sjelf, att det
lösa föreningsbandet skulle slitas, och sökte
derför motverka ryktet om sin stora olycka genom
tillkännagifvande, att den var mindre än man
i allmänhet trodde och att han snart skulle på
nytt tåga mot Ditmarsken. Tillika lät han folket i
åtskilliga landskap på nytt svärja sig trohetsed.
Härom upplyses man genom ett bref från Svante Nilssons
son, den unge Sten Sture, till sin fader. Det är
skrifvet i Jönköping skärtorsdagen den 3 April
1500. Fogden på Örebro Jöns Falster, som undkommit
blodbadet i Ditmarsken, hade varit i Jönköping,
och af honom hade Sten de underrättelser, som
han meddelade sin fader. Vi anföra ett utdrag ur
brefvet. »Jöns Falster var här. Han har varit med
i slaget i Ditmarsken och förtäljer, att kungens
förlust icke har varit så stor, som ryktet går. Han
har ännu en stor mängd folk hos sig och angriper
dagligen Ditmarsken och skändar och bränner och
slår ihjel. Ditmarskerne hafva tillbjudit sig att
underhandla, men konungen har afslagit det. Han rustar
sig att vid pingst tränga fram i tre afdelningar, två
till lands och en till sjös. Jöns Falster har varit i
Vermland och Nerike och förmått bönderna att svärja,
att de framdeles skola blifva hos konungen och icke
göra uppror mot honom.»
För att yttermera lugnande inverka på sinnesstämningen
i Sverige kom drottning Christina hit på våren 1500
och vistades här till Augusti, men kom åter hit
i Oktober. I Januari 1501 kom konungen sjelf. Vid
gränsen möttes han af fyra svenska riddare, Arvid
Trolle, Erik Eriksson (Gyllenstierna), Thure
Jönsson och Nils Classon (Sparre). Konungen hade
inga danska rådsherrar med sig och hade afslagit
Henrik Krummediks anbud att undsätta honom med sitt
folk. »Han hoppades», skref han till den senare,
»att sådant ej behöfdes.»
De nämnde herrarne ledsagade alltså konungen genom
Småland till Jönköping. Den 30 Januari kom konungen
derifrån till Vadstena. Här mötte honom Sten Sture,
och ett rådsmöte skulle också här hållas för att
undersöka och döma öfver de klagomål, hvilka fördes
öfver konungens fogde på Örebro, Jöns Falster. Vi
känna dock föga om så väl klagomålen mot fogden som
sjelfva mötet. Fogden hade utfärdat ett fejdebref mot
Vadstena stad, och konungen synes ej hafva beifrat
saken, såsom Svante Nilsson sedermera skref till
konungen, förebrående honom, att han hade tillstadt
slikt att ske »i fredliga land och städer».
Jöns Falster framhålles för öfrigt af rimkrönikan
såsom en bland konungens fogdar, hvilken mycket bidrog
att göra honom förhatlig i Sverige, hvartill i sjelfva
verket litet nog behöfdes, så stark som oviljan var
hos allmogen mot den danske kungen i allmänhet. Jöns
Falster lät äfven gripa och fånga en man vid namn
Harald Pletting – en af Sturens, män säges det –
och upphänga honom med stöflar och sporrar utan dom
och ransakning. Det skedde i Örebro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
