Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig mot Ditmarsken. Missnöjet i Sverige utbryter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under tiden inträffade i Upland en händelse, som
blef af mycken vigt. Sten Christersson (Oxenstierna)
innehade der Elfkarleby laxfiske. Men konungens
fogde i Upsala tog det ifrån honom och lade det
åter under kronan i enlighet med en landsyn, som
å konungens vägnar dömde det för evärdeliga tider
under kronan. Häröfver uppretades Sten Christersson,
så att han grep till vapen och slog ihjel konungens
fogde samt uppbrände konungens gård i Upsala.
Konungen befann sig redan på återresan, då han
fick underrättelse härom. I Enköping gaf han
erkebiskopen ett förläningsbref på hela Norrbotten,
som erkebiskopen skulle få behålla, tills han
deraf uppburit 4,000 mark örtug, som Sten Sture
var erkebiskopen skyldig, men som konungen åtagit
sig att betala. Det var den 24 Mars, och på vägen
från Enköping fick konungen underrättelse om Sten
Christerssons tilltag. Han vände då genast om till
Stockholm och sammankallade en herredag att hållas
der den 26 April.
Tredjedag påsk eller den 13 April skref han till sitt
danska riksråd om hvad som vållat afbrottet i hans
resa. »Han hoppades väl med Guds hjelp» – skrifver
han – »att det skulle komma till en god ända», men
han beder dock sina danska rådsherrar att vara hans
son behjelplige att samla krigsfolk och sända det upp
till Stockholm. Christian fick ett särskildt bref om
denna hjelpsändning.
Det kan icke annat än väcka ens förundran i hög grad,
att konungen afstod från sin föresatta och redan
anträdda återresa till Danmark, och ännu mer att han
plötsligt tillkallade krigsfolk från Danmark, endast
för den jemförelsevis ringa orsakens skull, att en
svensk herreman öfverfallit och slagit hans fogde. Men
man får icke tänka sig denna händelse stående helt
och hållet enstaka för sig. Otvifvelaktigt får
den sättas i samband med det allmänna missnöjet
med konungen, hvars tillvaro just genom densamma
ådagalades. På annat sätt kan svårligen konungens
bref till danska rådet förklaras. Ty ehuru Sten
Christersson tillhörde en rik och mäktig ätt, så var
han dock till sin person alldeles för ringa vid sidan
af en sådan man som den förre riksföreståndaren, som
aldrig upphörde att i konungens tankar intaga en mot
honom hotande och farlig ställning. Dertill kommer,
att Sten Christersson tillhörde Oxenstiernorna, en af
de mest danskvänliga ätter i riket. Fruktan för denne
man ensamt kan icke förklara konungens handlingssätt.
Sannolikt trodde konungen, att missnöjet mot honom
ej så snart skulle utbryta. Ty att missnöje fans,
derom kunde han ej vara okunnig. Kort förr än han
anträdde återresan hade dom fallit öfver Sten Sture,
som ännu mer ökade dennes ovilja mot konungen. Svante
Nilsson, Sten Thuresson (Bielke) och Erik Trolle
hade fordrat ersättning för sina förluster i ryska
kriget 1496. Rådet ansåg sig vara alldeles fritaget,
emedan det handlat å rikets vägnar. Detsamma kunde
väl äfven herr Sten anföra, men han hade icke ens
beseglat brefvet. Emellertid kastades skulden på
honom, och han dömdes att betala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
