Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Christina - Knut Alfsson och norrmännens befrielseförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle förblifva, tills närmare anstalter hunnit
vidtagas för resan till Danmark, antingen denna
skedde till lands eller sjös. Alla andra riddare och
svenner skulle vara krigsfångar. De skulle behålla sin
egendom och sina vapen såsom harnesk, bössor, pilar,
lod, salpeter, svafvel, svärd, hillebarder o. s. v.,
men aflägga ed på att det, som de togo med sig, var
deras egendom; och de skulle icke ödelägga något af
det, som hörde till slottets inventarium. Slutligen
förbundo sig segrarne att icke tvinga krigsfångarne
att gå i deras tjenst.
Denna dagtingan uppgjordes i Stockholms Storkyrka, och
på utsatt dag öfverlemnades slottet. Drottningen med
sitt följe fick sin bostad i Svartbrödraklostret. Hon
hade icke varit der mer än tre dagar, då det
berättades för henne att den danska flottan
var kommen. Det var en underrättelse, som kunde
förkrossa. Tre dagar blott – och hon hade återlemnat
i sin herres och gemåls händer det slott, som varit
henne anförtrodt!
Den danska flottan anfördes af Paul Laxmand och tvänne
andra danska herrar. Hufvudändamålet med deras ankomst
var förfeladt och efter några fåfänga försök att
få drottningen med sig seglade de åter hem. Det var
derefter som den mäktige Paul Laxmand mördades. Han
beskyldes att hafva stått i hemlig förbindelse med
Sten Sture, att hafva lastat konungens styrelse och
offentligen sagt, att han var en skadlig herre, och
att han (Paul) ville drifva honom ut af Danmark, som
Sten Sture hade drifvit honom ut af Sverige. Sannolikt
voro dessa beskyllningar grundlösa.
Knut Alfsson och norrmännens befrielseförsök.
Vi hafva i det föregående sett, att norrmännen
vid flera tillfällen sökte följa Sveriges
föredöme och göra ett slut på Danmarks tryckande
öfvervälde. Dessa försök hade städse misslyckats,
ehuru Norges mäktigaste män stodo i spetsen derför,
såsom erkebiskoparne i Trondhjem. Utan tvifvel får man
söka orsaken härtill dels deruti, att krafterna voro
uttömda i de inbördes striderna under den föregående
tiden, dels äfven deruti, att den norska allmogen
saknade den kraft och uthållighet, som utmärker den
svenska. Och hvad man än må tänka eller säga om de
svenska herrar, hvilka stälde sig i spetsen för de
svenska bönderna, huru glänsande deras minnen än
stråla för efterverlden – visst är, att allmogen
med sin oförstörbara kraft bildade grunden för deras
lysande bragder.
En sådan allmoge hade icke de norske herremännen att
stödja sig på. Man ser väl bönderne följa än den,
än en annan bland de herrar, hvilka vågade uppträda
mot det danska väldet, men det är blott enstaka fall,
och knappt hafva de tagit ut ett steg, förr än de
äro färdiga att taga det tillbaka och svärja nya eder
alldeles motsatta dem som svurits kort förut. En sådan
företeelse som att hela allmogen reser sig såsom en
man – en sådan företeelse skådar man förgäfves
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
