Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Alfsson och norrmännens befrielseförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter i Norges unionshistoria. Må hända kan det icke
heller förnekas, att bland de norska herrarne icke
funnos några sådana män, som de svenska Sturarne,
hvilka förmådde uppfatta Norges sak såsom varande hela
folkets. De synas stå närmare vår Carl Knutsson. Det
vill säga, de voro endast herremän, hvilka icke kunde
se utöfver kretsen för sina egna fördelar.
Som en sådan herreman får man väl också betrakta den
Knut Alfsson, som vi under den sista tiden sett vid
Sten Stures sida. Han var en af Norges mäktigaste
riddare och hade en mängd gods både i Norge och
Sverige, här synnerligast i Nerike. Genom sitt första
gifte med Görvel, en dotterdotter af konung Carl
och dotter af Erik Eriksson (Gyllenstierna), var han
beslägtad med de förnämsta familjerna i Sverige. I
sitt andra giftermål hade han en högbördad norsk
qvinna, Märta Ivarsdotter. Det var ett fruntimmer
af mycken kraft, och hon synes hafva följt sin man
under hans vistande i Sverige. När Sten Sture och Knut
Alfsson voro i Dalarne om hösten 1501, slutar Svante
Nilsson sitt ofvananförda bref med många helsningar
till »fru Mette».
Denne Knut Alfsson försökte nu att i Norge utföra
detsamma som Sten Sture i Sverige.
Oron och missnöjet i Norge med Danmark och konung
Hans var ingalunda att räkna från gårdagen. Redan
före Ditmarskertåget hade dessa omständigheter
väckt konungens bekymmer och han hade skrifvit till
Henrik Krummedik på Bohus att hafva ett vaksamt
öga på Norge samt, om möjligt, taga reda på, hvad
det var som gjorde folket så motvilligt. Olyckan
i Ditmarsken var naturligtvis icke egnad att lugna
de missnöjda. Den framgång svenskarne hade och det
goda förhållandet mellan deras höfvidsman Sten Sture
och Knut Alfssön gjorde också hvad det kunde att öka
modet hos norrmännen.
Omständigheterna voro också gynsamma för norrmännen,
emedan Sverige drog all uppmärksamhet på sig,
och den ende, som konungen kunde lita på, nemligen
Henrik Krummedik, var allt för svag att något kunna
uträtta. Detsamma var äfven fallet med höfvidsmannen
på Tönsberg. Sålunda kunde hela södra Norge resa sig.
Först när Paul Laxmand återvände med danska flottan
kunde några allvarsammare mått och steg tagas från
konungens sida. Det var konungens son Christian,
som härvid utmärkte sig. Han inföll i Vestergötland
och anstälde längs halländska gränsen ett gräsligt
härjningståg. Ända upp till Gamla Lödöse ödelades
allt med eld och svärd. Den 7 Juli kom han framför
Elfsborg. Här var Erik Eriksson befälhafvare, och han
dagtingade med Christian om fritt aftåg för sig och
sitt folk. Den 18 Juli kom på detta sätt Elfsborg
i Christians händer, och han lät sedan afbränna
fästet. Han skall också hafva mot tro och lofven
låtit döda besättningen.
Men Erik Eriksson fick ett sorgligt slut. Två dagar
derefter blef han nemligen af vestgötabönderna
öfverfallen och dödad. Häröfver hölls sedan
undersökning i Skara af Sten Sture inför biskop Brynjolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
