Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sten Stures sista år.
Utom Stockholm veta vi att konungen, när han måste
lemna Sveriges rike, innehade Kalmar. Detta slott
var liksom nyckeln till hela Sverige, och derför låg
det konungen synnerligen om hjertat att bibehålla
det i sin värjo. Slottshöfding var en svensk Erik
Abrahamsson (Leijonhufvud). Han var en infödd svensk,
men trolofvad med Paul Laxmands dotter och derigenom
dragen på danska konungens sida.
Men var slottet af vigt för Danmark, så var det af
icke mindre vigt för Sten Sture. Och derför började
han, så fort han kunde, innesluta detsamma med sitt
folk. Som detta dock måste delas och den förnämsta
styrkan måste användas framför Stockholm, syntes
det vara föga utsigt till en början att vinna någon
framgång mot Kalmar, der konungen skall hafva haft
ända till 3,000 man.
Sedan Stockholms slott var taget, skickades Heming
Gad ner till Kalmar, och derefter bedrefs belägringen
med mycken kraft, ehuru dock ej med motsvarande
framgång. Striden om Kalmar utspann sig dock under
flera års tid.
Framemot midsommar kom Sten Sture uppåt Stockholm. En
sak af mycken vigt timade då. Tvänne gamla
vänner möttes å nyo. Sten Sture och erkebiskopen
sammanträffade i Näs kyrkoby nära Almarestäk. Det
var hufvudsakligen Heming Gads verk, men väl också de
förändrade förhållandenas. Sjelfva förlikningsbrefvet
uppsattes i Stockholm midsommarsafton. Biskoparne
Mathias i Strengnäs och Otto i Vesterås samt Heming
Gad och af verldsliga herrar riddarne Svante Nilsson,
Knut Eskilsson, Nils Classon, Sten Christersson och
Erik Johansson samt väpnarne Johan Magnusson och
Nils Eskilsson, alla Sveriges rikes råd, voro dervid
närvarande.
Om denna förlikning underrättade erkebiskopen
konungen, som återgaf honom sin trohetsed och tackade
honom »för den trogna tjenst, han alltid bevisat
konungen från den tid erkebiskopen först hyllade honom
som konung». – »Dock sätta vi den tro till fader Jacob
erkebiskop», tillägger konungen, »att han bistår fru
Christina, vår kära husfru, som han sjelf vigt och
krönat hafver till drottning der i Sverige, men som
herr Sten och hans parti sig sjelfva till hån fångat
hafva och henne deras egen drottning ännu fången
hålla, hvilket tillförene ohördt och oskedt är af
kristna undersåtar mot deras egen kristna drottning.»
Kort efter midsommar 1502 gick Sten Sture öfver till
Finland. Här voro slotten ännu i konungens händer,
och på Åbo slott satt som höfvidsman en af konungens
bäste män, Magnus Frille. Viborg och Nyslott innehades
af Erik Thuresson Bielke, en son af den bekante
bondeslagtarn Thure Thuresson. Erik Thuresson synes
äfven hafva haft konungens ynnest och varit en bland
dem, på hvilka denne företrädesvis litat. Troligen
var det också konung Hans, som satt honom till höfding
på de nämnda slotten. Det var en viljestark och klok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
