Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åke Hansson (Natt och Dag)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några grundmurar och stenhopar utvisa äfven,
hvad slottsbyggnaderna stått, och spåret af en
vattencistern låter oss finna att försvararne af det
slott, som en gång legat här, icke behöfde lida brist
på detta nödvändiga vilkor för lifvets uppehållande
och uthärdandet af en långvarig belägring. Här stod
fordom slottet Olsborg, som skall hafva fått sitt
namn, enligt i orten gängse sägen, af den norske
konung Olof, hvilken först uppfört detsamma.
Den tappre Thord Bonde skall på sin tid hafva innehaft
Olsborg. Äfven nu innehades det af svenskt folk. Det
var vid jultiden, och som man icke väntade någon
fiende under helgen, sutto borgherren och hans krigare
i den rymliga borgstugan och gjorde godt besked för
sig vid det väl försedda julbordet. Då uppstod med
ens buller af vapen på borggården, i slottshvalfven,
i trappan, och ögonblicket derefter inrusade en
öfverlägsen hop fiender i borgstugan med höjda svärd
och spjut.
Det var herr Otto Rud, densamme som utmärkte sig
i striden mot Åke Hansson. Han hade beslutat göra
svenskarne på Olsborg ett julbesök, och för att
utan fara kunna nalkas borgen hade han låtit sitt
folk draga hvita skjortor utanpå harnesken, så att
de ej skulle urskiljas, der de kommo framridande
på den hvita snön. De hade raskt ridit öfver den
tillfrusna Bullaren, och, såsom herr Otto föresett,
kunde borgvakten ej skilja fienden från snön i
julnatten, utan de kommo öfver honom och han blef
helt och hållet öfverrumplad. Derefter skyndade
herr Otto och hans män in i borgstugan, hvarifrån
lustigt glam och skämtesånger hördes.
Herr Otto ville icke skämma bort sin goda sak genom
att på förhand tillkännagifva sin ankomst, såsom den
ridderlige Åke Hansson hade gjort, och derför lyckades
han fullkomligt i sin öfverrumpling. Dock vann han
mindre ära af sin seger än den svenske riddaren af
sitt nederlag. En häftig strid uppstod i borgstugan,
om det ens kan kallas en strid att nedhugga druckna
män, hvilka äro oförmögna att försvara sig. Det var
snarare ett slagtande, som när man nedsticker boskapen
i båsen. Endast borgherren sjelf kunde försvara sig,
och det gjorde han som en ärlig karl. Han lyckades
undkomma till tornet och här höll han ut striden ända
till juldagen på eftermiddagen. Men icke ens då gaf
han sig fangen, utan han störtade sig ned från tornet
på Bullarens snöhöljda is och undkom på detta sätt.
Men konung Hans gaf Olsborg och dess län åt Otto Rud
till evärdelig egendom.
Som ofvan nämndes, hade dock hvarken Åke Hanssons
olycka eller eröfringen af Olsborg något väsentligt
inflytande på kriget eller hufvudfrågan, nemligen
om konung Hans skulle återfå Sveriges krona. Allt
fejdande upphörde ock för en tid genom ett 1503
ingånget stillestånd.
Vi hafva fortsatt skildringen af tilldragelserna här
på vestra gränsen i ett sammanhang. Vi vända nu åter
till Sten Sture och följa honom efter återvinnandet
af Stockholms slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
