Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försport, att I ären hemkommen af Norge igen; Gud
gifve, att den resan måtte vara eder och vänner till
godo. Vore eder icke mödosamt att skrifva mig till,
huru der sig förelupit, både jag eder gerna derom, Gud
känner, jag gerna hörer, att eder går väl i hand.»
Må hända hade Svantes resa äfven till ändamål mera
enskilda förhållanden. Han förlofvade sig nemligen
vid denna tid med Knut Alfssons efterlefverska,
fru Märta Ivarsdotter.
Mellan Svante Nilsson, som fortfarande kallas marsk,
och riksföreståndaren var i allmänhet förhållandet
godt. Dock synes ett och annat hafva varit mellan
dem, som lätt kunnat växa ut till en splittring å
nyo. På hvilkenderas sida felet låg, eller huru härmed
förhöll sig, känna vi icke. Sannolikt låg skulden hos
båda. Den ene sträfvade efter högsta makten, och han,
som innehade denna, började blifva gammal och må
hända mera mån om sina höghetsrättigheter än förr,
helst han väl icke kunde alldeles glömma, att Svante
varit den, som hufvudsakligen spelade honom makten
ur händerna 1497.
Men en man fans, som med oförvillad blick vakade
öfver både Svante och herr Sten. Det var Heming Gad,
bådas jemlike i fosterlandskärlek, men dem öfverlägsen
i fördomsfri sjelfuppoffring. Utan att synas eller
vilja synas innehafva någon betydenhet, var han
i väsentlig mån ej blott deltagare i, utan ledde
verkligen besluten i de vigtigaste angelägenheter
Af denne man hafva vi ett i hög grad märkeligt bref,
som sannolikt skrefs i Mars månad 1502, således
medan han ännu låg framför Stockholms slott. Det är
skrifvet till Svante Nilsson. »Käre herre, broder»,
skrifver han, »jag beder eder för Guds hårda pinas
och döds skull, låter ingen man hacka något hundahår
mellan eder och vår fader. I sjelf voren förut illa
utstådd och flera med eder. Gifver ingen någon makt
eller tillfälle till söndring oss emellan här i riket;
de falla tillhopa somliga och mena så och så, som
jag eder säga vill, när så när kommer. Tänker uppå,
allt Sveriges rike hänger på eder efter denna dag,
ty herr Sten han gör icke länge det han orkar eller
förmår förestå riket, han är borta förr än vi veta
ett ord deraf. Och är det nödvändigt, att vi äre alle
öfverens i hans döds tid, I njute det allt godt åt
på alla slott I anamma skolen, både spisning, värja
och annat innandöme. Är någon, som eder annat ingifva
vill, då känner jag edert herredöme så godt, att I
aldrig något splitter tillstädjen, helst förty som
det nu tillstår. – På eder person är Sveriges rikes
spegel och tröst. Gören så som Gud allsmäktig eder
inskjuter, och icke som verldsmenniskor, der ondt
råda vill. Detta bref hafver hos eder hemliga. Herr
Sten skall icke vända sig hit eller dit, så länge
jag lefver, utan vara der I velen. Härmed 1,000 goda
nätter. Skrifvet hasteligen i Stockholm.»
Uttrycket »vår fader» har afseende på herr Sten,
som kallades så af både Svante och den krigiske
doktorn. Att ingen missämja utbröt mellan de båda män,
på hvilka Sveriges väl berodde, synes hafva varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
