Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast en för långt drifven räddhåga att hon skulle
gå förlustig mera, än som hon rätteligen borde –
en räddhåga, som är lätt förklarlig och må hända
ökades af Svantes beteende strax efter hennes herres
död. Dock hade Svante Nilsson så väl då som sedan vid
sitt bröllop talat hugsvalande ord till fru Ingeborg,
hvilken han kallade »sin synnerligen gode vän och
kära syster», och lofvat »att veta hennes och hennes
vänners bästa och bestånd».
Det kan å en annan sida icke förnekas, att
fru Ingeborg gick för långt, och saken väckte
uppseende. Svante Nilsson skref derom hem till
Sverige, och derifrån skrefs till honom tillbaka,
»att som han tyckte henne hafva bevist sig mot honom,
så måtte henne vederfaras igen; lika mycket hvem som
egde kon, när en annan hade mjölken». Stridigheterna
mellan fru Ingeborg och Svante fortfore också, så
länge Ingeborg lefde. För ögonblicket var emellertid
allt väl, och Svante kunde rikta sina tankar på
Finlands mäktigaste man, Erik Thuresson.
Denne hade ännu icke förklarat sig, och Magnus Frille
undandrog sig i Åbo att tillsäga riksföreståndaren
sin tro, emedan – som han gaf före – han lofvat herr
Erik sin tjenst. Hvad som vållade herr Eriks dröjsmål,
är svårt att säga. Vi påminna oss att han, ännu medan
gamle herr Sten lefde, skref till konungen och uppsade
honom tro och lydnad. Den 16 December skref konungen
sitt svar, hvari han alldeles icke ville veta af
någon uppsägelse från herr Eriks sida. »Och hafver du
nu ingen orsak», skref konungen, »herr Sten är död,
förrän vi fingo ditt bref; härpå begära vi oförtöfvadt
svar, hvad du häruti göra vill.»
Det förefaller otroligt, att detta bref skulle
hafva kommit den mäktige mannen att tveka. Dock
synes det tydligt, att han länge var oense med sig
sjelf om hvad han borde göra. Svante Sture skref
och kallade honom till mötet i Stockholm på sommaren
1504 och erbjöd honom fullkomlig lejd fram och åter;
han skref ytterligare och båd honom möta sig i
Raseborgsskären. Herr Erik kom icke.
Då skref herr Svante ännu en gång till honom,
omtalande, huru han legat länge och väntat på Raseborg
och i Karis prestgård allt efter herr Eriks upprepade
gånger gifna löfte. »Men nu i samma stund», heter det,
»kom min småsven Axel hit till mig, sägande för visso,
att I eder hafven gifvit tillbaka till Viborg, hvarför
vet jag icke.» Då han emellertid icke längre kunde
vänta, sände han herr Eriks broder Sten Thuresson
och domprosten i Åbo, mäster Henrik Venne såsom
fullmäktige sändebud på riksens vägnar. Till dem kunde
Erik hafva fullt förtroende, och hvad de utlofvade,
det ville Svante fullt och fast hålla. »Käre herr
Erik», så slutade riksföreståndaren sitt bref,
»jag råder och tillkräfver eder på riksens vägnar,
att I besinnen edert fädernerikes bästa och bestånd,
som nu allra största makt uppå ligger och I härtill
eder hulleligen bevist hafven.»
De båda herrarne begåfvo sig af, och huru de nu lade
sina ord, så slutade saken dermed, att herr Erik slöt
sig till den svenske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
