Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till Ryssland. Erik Thuresson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Viborgsviken. Han började också arbetet, och ännu befintliga
spår efter anstälda gräfningar i Saima strandås bära
vittne om kraften och djerfheten hos Erik Thuressons
mäktiga ande. Han har i detta afseende en sin like i
Engelbrekt Engelbrektsson, som ville göra förbindelsen
mellan Mälaren och Östersjön oberoende af besittningen
af Stockholm. Ingendera af dem hann dock fullborda
sitt verk.
Samtidigt med Erik Thuressons död börja åter farorna
hota från öster och de danska stämplingarna förnya
sitt spel. Ännu medan riddaren låg på sitt yttersta
började rykten sprida sig om att ryssarne samlade
sig på gränsen och gjorde stora utrustningar. Genom
utsände spejare och äfven genom underrättelser från
Narva fick Erik Thuressons enka, fru Gunilla Bese,
visshet om att någon fiendtlighet verkligen var å
bane, och hon greps af oro, så mycket mer som man
befarade att den danske kungen skulle anfalla landet
samtidigt. På Viborg stod det också illa till, sedan
herr Erik lagt sina ögon tillsammans. Alla ansågo
sig lika goda, ingen ville lyda den andra.
Faran var ingalunda af fru Gunilla öfverdrifven. En
afdelning af konungens flotta ankom till Finska
viken och lade sig vid Mogesund, och den ofvannämnde
mäster David drog med trenne skepp längs kusten af
Estland inåt Ryssland. Hade ryssarne verkligen kommit
inbrytande öfver gränsen, hade de lätt i en hastig
vändning kunnat bemäktiga sig Viborg. Så väl Tönnes
Eriksson, hvilken af riksföreståndaren anmodades att
ingå i slottslofven på Viborg, som biskop Arvid Kurk
i Åbo skrefvo till Svante Nilsson och varnade, samt
anhöllo om skyndsamma mått och steg till olyckans
afvärjande.
Sändebud, hvilka afgingo till Ryssland, synas
dock hafva förmått omstämma ryssarne, så att något
fredsbrott ej blef af. Må hända hade mäster David
verkligen förlorat förtroendet sedan sitt sista besök
föregående året. Slottsfogden på Åbo skref derom
till riksföreståndaren: »hurudant tal han förde på
eders herredöme och flere värduge fäder och ärlige
herrar riksens råd, det får eders herredöme yttermera
framdeles veta. De gode män (de svenska sändebuden)
gåfvo honom der svar uppå, att allt han hade talat
och sagt, det hade han ljugit som en skalk, så
att storfursten förnam, att han for med dravel och
lögn, så att han var der inte sedan betrodder eller
hörder.»
Men om också lugnet förblef ostördt på den östra
gränsen – tomheten kring riksföreståndaren efter hans
utmärktaste samtidas bortgång kunde icke fyllas. Ännu
egde han dock qvar en trofast och pålitlig vän i
Heming Gad; denne ingrep så kraftigt i sin tids
händelser och är liksom Erik Thuresson af så stor
vigt för sin tids historia, att vi här anse oss böra
närmare framhålla hans egen, innan vi öfvergå till
slutet af Svante Nilssons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
