Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalmar och Borgholms intagande – allt detta borde
snarare stärka än försvaga riksföreståndarens sak. Men
just då, när de många ansträngningarna kröntes med
framgång, just då, när jublet var som störst öfver
hela Sveriges land, och man väntar att se modet
lifvas och krafterna fördubblas, just då höjde sig
anklagelserna mot Svante.
Klagopunkterna voro i korthet följande:
riksföreståndaren hade försummat Kalmaremötet (1505)
»efter några sina rådgifvare» och hade emot sin ed
beröfvat dem, som farit till Danmark i fredsärenden,
deras län och gifvit dem ett ondt rykte uppå, hvarför
ingen vidare ville fara dit, »så länge regementet
var allena uti Svantes händer»; vidare hade han icke
följt rådets råd, utan tvärt deremot förlängt kriget,
hvarför vore fara värdt, att menige man skulle taga
konungen och hans son in igen emot både Svantes
och deras (herrarnes) vilja. Penningsumman, som
Svante ej ville gå in på att utbetala för freden,
utgjorde likaledes en klagopunkt: herrarne ville
sjelfva ogerna gå in derpå, det skulle Gud veta, men
nöden hade ingen lag, och det tycktes dem vara stor
oförnumst att säga sig vilja hafva fred, men icke
gifva tillfälle till att få fred, liksom ock riket
fått mycket mera skada både till land och vatten
än den penningsumma, som utlofvades, var värd,
särdeles i följd af Åke Hanssons död, en förlust
som fullt uppvägde återbekommandet af Kalmar och
Borgholm. Myntet hade försämrats, så att för kronan,
kyrkan och ridderskapet var hvar femte penning borta
af deras årliga ränta, det dock aldrig någon konung
eller herre här eller i andra riken djerfts gora
utan grundlig ransakning af rådet; i stället att
förut myntningen skedde af edsvurna myntmästare,
skedde den nu på slottet rådet oåtspordt, mot all
gammal sedvänja, redlighet och riksföreståndarens
ed. Olaga gärder voro pålagda landet utan rådets
hörande, mången hade mot lag och rätt förlorat sin
arfvejord. Riksföreståndaren tog korn upp af sina
län, men lät sedan gästa gård från gård, äfven hos
prester och frälsemän, och hans fodermarskar lade
hans hästar på rådets landtbor, hvilka dagligen lågo
i dagsverke. Slutligen hade riksföreståndaren emot
rådets vilja underlåtit att skilja Heming Gad från
Linköpings stift och dessutom af- och tillsatt både
häradshöfdingar och tillsatt lagmän emot lagen.
Att missnöje rådde bland rådets medlemmar var icke
riksföreståndaren obekant, och han sökte i godo
afböja utbrottet. Han skref och varnade för faran
som hotade från konungen, om det blefve bekant,
att tvedrägt rådde mellan Sveriges män, en fara,
som visserligen hotade honom sjelf i första rummet,
men äfven dem, hvilka stått vid hans sida. De hade
djupast i saken trädt. Men intet hjelpte.
Klagopunkterna uppsattes tillika med en skrifvelse
från de församlade herrarne, och dermed sändes ett
bud till riksföreståndaren.
Rådets skrifvelse slutade med följande ord: »Käre
herr Svante, det är i sanning som I skrifven, att
kommer här tvedrägt, då kommer konungen in, oss alla
till evig skada och förderf och allra mest eder och
edra vänner, ty, såsom I skrifven, I ären den, som
hafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
