Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupast trädt i saken. Derföre bedja vi kärligen,
råde och högeligen på eder råds ed förmane, att I
ännu följen vårt råd efter med vänskap och kärlek
och antvarden oss nu strax höfvidsmansdömet igen
och förvandlen slottslofven. Vi vilja gerna förse
eder med tillbörlig förläning, att det skall blifva
eder och edra vänner till gagn och långligt bestånd.
. . . . Om så sker, som vi begära, då äro vi vissa,
att konungen kommer här icke in uti riket. Om så ej
sker, det Gud förbjude, då är nog fruktandes att han
kommer förderfvande eder, oss och alla våra undersåtar
födde och ofödde, och vore då bättre att I eller vi
aldrig blifvit födde.»
Slutligen underrättar rådet om sin befallning att
dessa artiklar skulle intagas i riksens register och
Stockholms stads tänkebok samt yttermera kungöras
kringom riket, att alla skulle veta deras ursäkt och
att, om någon olycka timade, det var riksföreståndaren
som vållat den.
Hvad riksföreståndaren svarade på denna skrifvelse,
veta vi endast genom ett koncept till svar, som ännu
finnes i behåll. »Jag har med tillbörlig vördning»
– skrifver han – »anammat edra artiklar och dem
öfvervägt efter bästa samvete, Gud mig gifvit hafver,
och vill framdeles stå alla edra värdigheter och
herredömen och menige man, rika och fattiga, öfver
Sveriges rike till rätta, när jag dertill äskas,
men jag vill ödmjukligen bedja edra herredömen icke
tränga mig från den lag, som den fattigaste bonde
här i riket njuta bör. Rörande det förlängda kriget,
som jag skall hafva vållat, hvilket I akten kungöra
för den menige man – när så sker, vill jag ock gerna
dertill svara och med sanning bevisa, att den bristen
skall finnas hos en annan och icke hos mig.»
»Hvad det beträffar, att I begären nu strax af mig
utan allt skottsmål höfvidsmansdömet igen, så dragen
eder väl till minnes hvad jag derom tillbjudit hafver,
hvilket jag ock näst Guds hjelp och riksens helga
patroners fullgöra vill.»
Rådets hot att låta inskrifva artiklarna i
riksregistret och Stockholms tänkebok bemötte han
med dessa ord: »mig hoppas till Gud, att jag hafver
i ingen måtto så oärligen gjort, att I kunnen tvinga
mig från Sveriges lag, att jag icke må söka att svara
för mig och stå hvar god man till ära och rätt och
blifva lagvunnen till någon sak, förr än mig något
afsäges eller uppå skrifves, der jag icke finnes
brottslig utinnan.»
Men i afseende på riksföreståndarskapet gaf han det
svar, »att han ville stå till rätta inför behöriga
domare, och först om dessa eller andra riksens råd
och män fordrade det, ville han lemna sin plats».
Det är som vi finna en strid mellan rådet och
riksföreståndaren af en ny art. Man vill att
riksföreståndaren skäll lemna sin plats, icke emedan
man ville inkalla konungen, utan just emedan man anser
det vara första vilkoret för att förebygga konungens
återinkomst. Derutinnan är man af lika åsigt med
riksföreståndaren, att det vore den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
