Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
största olycka, om konungen inkomme. Men man
ville i första rummet fred och ansåg att denna
borde sökas äfven med uppoffring af den föreslagna
penningesumman.
Härutinnan skilde sig rådet från
riksföreståndaren. Denne ville också freden,
men med bevarande af fosterlandets fullkomliga
sjelfständighet och ära, hvilket åter icke kunde
ske annat än genom ett kraftigt fortsättande af
kriget. Meningsskiljaktigheten gälde sålunda icke
målet, endast medlet. Men icke förty kunde bitterheten
blifva ganska stor. Om den emellertid gått så långt,
att våldsamma mått och steg verkligen varit satta
i fråga, är föga sannolikt. Men Svante varnades af
sina män för förräderi.
Sannolikare är, att fredsmännen sökte vinna
folkets sinnen för sig och sin sak. Dertill skulle
utspridandet af deras åtgärder mot riksföreståndaren
tjena, på samma gång som de skulle rättfärdiga
herrarne inför allmogen. Denna hängde fast vid
riksföreståndaren; väl tryckte krigets bördor hårdt,
och väl hade återvinnandet af Kalmar och Borgholm
»kostat kronan mången fager penning, hvilket hem till
mången räkt hade», men kärleken till friheten och till
den man, som hägnade denna, var större. Det hade sig
derför icke så lätt att vända folkets sinnen från den
älskade mannen. Derför kunde emellertid de rykten,
som sattes i omlopp om Svante Nilsson, vara slemma.
Slottsfogden på Stockholm, Jon Jönsson, densamme som
varnade för förräderi, skref till riksföreståndaren
om ställningen i Dalarne. »Må I veta, käre herre,
att jag fick nu strax tidender utaf Kopparberget,
att Hans Jönsson låg ganska sjuk; huru vår Herre
vill hafvat med honom, det står i hans händer. Gud
förbjude, att något skulle komma honom vid, det vore
icke väl för eder, förty I hafven der en troman. Och
vill jag strax oförtöfvadt gifva mig dit upp på edra
vägnar och förhöra om edra ärenden. Finnes der någon
brist på edra vägnar, då vill jag så beställat,
att det skall varda godt, förty der äro så många
lögnaktiga tidender uppförda.» Och på ett annat ställe
i samma bref säger han: »Må I veta, att här äro många
tidender och de som icke hafva mycket dogit på edra
vägnar. De som dem hafva bestält och åstadkommit,
de hafva icke vilja till, att I skolen fara väl.»
Funnos planer hos en eller annan af fredsvännerna
att gripa till svärdet, som väl kan hafva vara fallet
t. ex. med Sten Christersson (Oxenstierna), så fans
tillika bland dem en motvigt, som gjorde slika planer
om intet. Denna motvigt låg hos den gamle erkebiskopen
Jacob Ulfsson. Huru mycket han äskade freden, och
huru mycket han än ville oppoffra för den – icke
ville han vinna den med inre tvedrägt. Och mot dem,
som annorlunda ville, satte han hela tyngden af sitt
anseende, makten af sitt vördnadsbjudande ord. Han
kände sin man för väl för att som mången bland de
andra haka sig fast vid något i häftigheten fäldt
yttrande. »Desslikes är oss undervist» skref han
om sommaren detta år till Svante – »att den tid I
foren sist från Stockholm, haden I något tal, der
icke mycket kunde draga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
