Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sten Sture den yngre. Partierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Ingeborg dog 1487. Derom berättas i en gammal
anteckning något, som väl förtjenar att närmare
kännas, emedan det lemnar upplysande bidrag till så
väl den förnäma fruns som hennes sons skaplynnen. Hon
skulle det nämnda året färdas med båt öfver Mälaren
från Ekholmen, ett gods i Veckholms socken, som
hon erhållit i sitt föregående gifte med den af
oss väl bekante Gustaf Carlsson (Gumsehufvud)
till Lagnö. Båten var tungt lastad med tegel, och
fru Ingeborg hade med sig sin son Gustaf Eriksson
och dennes lärare Mäster Christian samt tvänne sina
döttrar, Ermegård och Kerstin, utom roddarne. Färden
gick lyckligt, tills man kom framför sundet, som
leder in till Strengnäs. Här skulle Mäster Christian
stiga i en annan båt och fara in till staden, och den
lille Gustaf ville nödvändigt följa med honom. Fru
Ingeborg sade dertill nej, men gossen hade ärft
hennes styfva sinne och ville på inga vilkor låta
förmå sig att medfölja längre. Då reste sig den
stränga frun från sin plats, der hon satt och förde
rodret, fattade gossen vid håret och hof honom in i
magisterns båt, »och dermed blef han qvar, Sverike
till skada», tillägger den gamle antecknaren. Båtarne
togo emellertid hvar sin kosa. Fru Ingeborg satte
sig åter vred till rodret och styrde norr ut till
Aspölandet. Plötsligt stötte då båten på en klippa
och tog läck, så att han började sjunka. Folket bad
att få utkasta teglet för att lätta båten, men fru
Ingeborg förbjöd det och sade, att »den som hof ut
ett tegel skulle gifva henne hundra igen». Men då
båten sjönk allt mera, och vattnet började strömma in
genom rorgapet, befalte hon sjelf folket kasta teglet
i sjön. Det var dock för sent. Båten gick till botten
med allt hvad som derpå var. Endast en liten gosse
lyckades få tag i en stor pipkanna och flöt med den
till lands, der han berättade förloppet. Fru Ingeborg
hade bundit en lång handduk om sig och det minsta
barnet, som hon hade vid bröstet, och hon syntes
länge flyta på vattnet, uppehållen af sin stora och
vida kjortel. Denna fru skall hafva varit mycket emot
gamle herr Sten och hans husfru, den ädla Ingeborg
Åkesdotter.
Efter fru Ingeborgs död gifte sig herr Erik med
Karin Gyllenstierna, en sondottter af Carl Knutssons
dotter Kristina och svägerska till hans halfbroder
Thure, som var gift med Magdalena Gyllenstierna,
båda döttrar af den Erik Eriksson, hvilken fann en
så bråd död för de uppretade Vestgötabönderna år
1501. Om denna fru Karin utöfvade något inflytande
på den fromsinte mannen, hvilket väl är att antaga,
så stod det sannolikt icke i strid med det syfte,
för hvilket erkebiskop Jacob sträfvade, liksom det
icke heller var till fromma för Sveriges rike.
Sådan var den omgifning, hvari den saktmodige herr
Erik framlefvat och ännu framlefde sina dagar, när
förhållandena stälde sig så, att han framsköts som
hufvudman för ett parti.
Motpartiet var jemförelsevis svagt just derutinnan,
att det icke hade bland sig någon så framstående man
gifven, att det kunde samla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
