Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välde, som de kände brista under sina fötter. Detta
framgår ännu tydligare af ett par följande punkter,
genom hvilka de söka skydda sig ej blott emot dem,
som befunno sig utanför konfederationen, utan äfven
emot möjliga affall inom densamma, på samma gång
som de vilja draga ett sken af rätt öfver sig och
sin handling. »Och hoppas oss näst Guds hjelp»,
säga de, »detta förbund så redligt och skäligt vara,
att våra käre medbröder, hvilka icke tillstädes äro,
och desslikes den menige man i Sveriges rike, fattig
eller rik, ingen undantagen, häremot ej falla kan med
något skäl eller redlighet. Vore det så, att någon
det ville göra, vilja vi då tillhjelpa derutöfver att
näpsa, som öfver den mot sina och riksens herrar afvog
sköld förer, och Sveriges lag klarligen uttrycker.»
Partiets förhoppningar svekos dock. Visserligen
tillträdde ytterligare några herrar förbundet genom
ett särskildt bref af den 8 Juli, men å andra sidan
förstärkte sig Sten Sture allt mer och mer, och
allmogens och köpstadsmännens tillgifvenhet var odelad
hans. Deraf förbittrades motpartiet ännu mera, och
till slut höll det på att öfvergå till uppenbar strid
mellan partierna. Den var redan börjad; herrarne på
Gråmunkeholmen hade redan sina svenner fullt rustade
med harnesk och värjor och en mängd kärrebyssor voro
neddragna till gråmunkabro, alle med mynningarna åt
staden till. Sturens och Heming Gads folk kom vid
första ljud af stridsbuller, som förnams, löpande
nedåt Gråmunkegränd, men som det redan var ett stycke
inpå natten voro de till en stor del halfnakne, några
äfven druckne. Stor skada och mycken »blodstörtning»
hade fredsvännerne der åstadkommit, om de fått sin
vilja fram. Men det förekoms. Några friborne män,
heter det, gingo emellan och afstyrde allt sammans.
Dermed synes fredspartiets kraft bruten. Den 23 Juli,
sedan Sten Sture fått de flesta slotten åt sjösidan,
förnämligast Kalmar, i sitt våld, blef han vald
och hyllad till Sveriges höfvidsman. Alla närmare
underrättelser härom tryta. Men riksens råd – berättar
Olaus Petri – följde den nyvalde riksföreståndaren
upp på slottet, der denne bjöd dem alla samma dag
på ett ståtligt gästabud.
I utvärtes måtto rådde då idel sämja, men säkert
glödde månget hjerta af grämelse, äfven om icke det
uppträde, som timade under sjelfva gästabudsglädjen,
hade sin rot i partistriderna. En häftig ordvexling
uppstod nemligen vid bordet mellan herr Erik
Abrahamsson och Gustaf Christersson. Från ordstrid
öfvergick det snart till handling. Herr Erik drog
sitt svärd och stack herr Gustaf så illa, att en hvar
trodde honom vara död. En allmän uppståndelse blef
en följd häraf, alla skreko om hvarandra och det såg
mörkt ut, hurudan utgången skulle blifva. Härunder
aflägsnade sig biskoparne och äfven en mängd af
rådsherrarne. Huru saken slutade, är icke berättadt,
»men» – heter det – »herr Erik, som skadan gjorde,
kom till Svartmunka kloster, der han fick frid».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
