Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dansa på sonens rygg, att denne föll på knä
och båd om förlåtelse samt lofvade bot och bättring.
När Christian var 20 år gammal, uppdrog fadern åt
honom regeringen i Norge. Vi hafva sett honom der
uppträda mot Knut Alfsson och efter dennes död och
hans enkas, fru Märtas flykt till Sverige var han
erkänd herre öfver Norge. Det var 1503. Han utmärkte
sig här, liksom i striderna på vår vestra gräns,
genom raskhet, mod och kraft, men också genom hårdhet
och grymhet. Vi må följa hans verksamhet i Norge,
emedan den ganska nära berör våra egna förhållanden.
Det dröjde icke länge förr än missnöjet i detta
rike åter sökte gifva sig luft. En nyvald biskop i
Opslo utträngdes nu med våld af konung Hans, som der
insatte en annan, och den förre – han hette Thorkil –
flydde till Sverige och sökte förmå Svante Nilsson
att understödja en resning, som ofelbart, menade han,
skulle inträffa, om den svenske riksföreståndaren
sände krigsfolk dit. Redan förut eller om vintern
1505 och 1506 hade Svante gifvit kaplanen i Mora
i Dalarne Berendt Siggesson i uppdrag att skaffa
honom tillförlitliga underrättelser från Norge. Herr
Berendt sände också dit ett pålitligt bud och blef
derigenom i tillfälle att i Maj 1506 kunna inberätta
till Svante, dels att fiendskap rådde mellan biskop
Carl i Hammer, som var en af de missnöjda, och den,
hvilken af konungen fått den dödade Knut Alfssons
förläning, dels att allmogen var till en stor del
Knuts söner tillgifven och hade hållit ting emot den
nämnde slottsherren.
Kaplanens bref, som finnes i behåll, visar,
att missnöjet inom Norge var i tilltagande och
i början af år 1507 yttrade det sig offentligen
i både ord och gerning. Christian, som befann sig
på Aggerhus, ämnade företaga en resa till Bergen,
men vågade ej lemna slottet, förr än Henrik Krummedik
kommit med förstärkning både af folk och skepp. Hade
omständigheterna här i Sverige tillåtit Svante
att lyssna till den fördrifne biskopens begäran
och med någon kraft kunna ingripa i de norska
angelägenheterna, så hade visserligen konungen lidit
en svår afbräck, men det hade också sannolikt blifvit
den enda följden, då man hela unionstiden igenom ser,
huru omöjligt det var för oafhängighetspartiet inom
Norge – om vi så få kalla de missnöjda derstädes –
att ådagalägga någon uthållighet.
Strax på nyåret 1508 började emellertid de missnöjde
i Norge att röra på sig. Under anförande af en Herluf
Hyddefad reste sig bönderne, angrepo de kungliga
fogdarne och fördrefvo en hvar, som de visste
vara konungskt sinnad. Sjelfve »den unge kungen»
inneslöto de och belägrade på Biskopshammer. Så långt
hade allt gått bra, men nu tog saken med ens en annan
vändning. Christian lyckades undkomma ur Biskopshammer
och samlade i hast en hop krigsfolk, hvarmed han så
ansatte Herluf Hyddefad och böndena att de nödgades
draga sig in i Hedemarkens skogstrakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
