Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konung Christian i Danmark sjelf gick härutinnan
den unge erkebiskopen på allt sätt till mötes. Han
skall hafva skickat 400 mark silfver till Gustaf i
Rom och på dennes hemresa derifrån skall han hafva
sammanträffat med honom i Lybeck. Sålunda uppstod
genast från begynnelsen ett vänskapligt förhållande
mellan Gustaf och Christian. Erkebiskopen, som helt
visst intet ögonblick tviflade om möjligheten att
åter i sitt fädernesland uppföra skådespelet af en
erkebiskoplig riksföreståndare i likhet med sin
företrädare Jöns Bengtsson, var derutinnan olik
sin föregångare, att han genast vid sitt första
uppträdande ådagalade gent emot riksföreståndaren en
stolthet och högdragenhet som gränsade till förakt.
Han visade det, när han nu seglade förbi farleden
till Stockholm och på en båt lät landsätta sig vid
Biskopstuna, hvarifrån han fortsatte färden till
Upsala. Det dröjde icke länge, förr än han härifrån
lät riksföreståndaren öppet förstå hvad han kunde
hafva af honom att förvänta. »Han ville göra dem
ondt», skref han, »som hade varit hans förfäder,
erkebiskop Jacob och hans vänner flera, under
ögonen.» Tillika lät han förstå, att han ej stod
under riksföreståndarens utan under påfvens lydno.
Förvåning och harm bemäktigade sig herr Sten, ju mer
han fann sig bedragen. Dock sökte han i det längsta
att verka för en förändring till det bättre. Vid
distingen 1516 reste herr Sten sjelf till Upsala
och hade ett personligt möte med erkebiskopen. De
sammanträffade i sakristian i närvaro af en mängd
herrar. Herr Sten talade försonliga ord till
erkebiskopen, »men han fick föga behagligt svar af
honom, utan han kastade herr Sten någor stycke för,
som herr Sten sade honom aldrig kunna bevisa». Följden
af sammanträffandet blef, att båda männen åtskildes
ännu mer förbittrade från hvarandra. Det säges äfven
att riksföreståndaren sökt visa sitt vänliga sinnelag
och sin benägenhet för försoning genom att skrifva ett
vördnadsfullt bref och genom att gifva erkebiskopen
namnet fader samt bjuda honom till fadder åt sin
son. Erkebiskopen vårdade sig dock intet derom.
Men, såsom under dylika förhållanden gemenligen plägar
vara fallet, så gick det äfven här med erkebiskop
Gustaf. Hans mod och sjelfförtröstan ökades i samma
mån som han såg sin motståndare vara medgörlig. Och
i sitt yttre uppträdande iakttog han en ståt och
en prakt, som vida öfverglänste riksföreståndaren,
hvilken derutinnan liknade sin fader, att han i sitt
dagliga lif iakttog mycken sparsamhet och enkelhet.
Vid pingsttiden drog riksföreståndaren nedåt Kalmar
och Öland i rikets ärenden. Knappt hade han lemnat
det mellersta Sverige, så började det blifva mera
lifligt hos erkebiskopen. Herrar kommo och foro,
och alla tillhörde de det gamla fredspartiet. Den
ena sammankomsten hölls efter den andra dels
på Almarestäk, dels på Ekholmen, erkebiskopens
fädernegods. Bland andra såg man der herr Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
