Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkogården. Det var en grymhet som ökade förbittringen
mot danskvännen.
Hvad som höll modet uppe hos erkebiskopen och hans
folk var den väntade undsättningen från konung
Christian, och erkebiskopen underlät icke att vid
alla tillfällen påminna derom. »Till påsken», sade
han tidt och ofta, »skola vi få undsättning af mina
vänner och fränder i Danmark, der tviflen intet uppå,
I dannesvenner alle!» Till påsken kom dock ingen
undsättning, men så fort det blåste sunnanvind,
var erkebiskopen äfvermåttan glad och upplifvade
modef hos sina män med talet om undsättningen, som nu
snart skulle komma, och med konung Christians löften
att hålla hvarje man skadeslös för hvad han i fejden
förlorade.
Men dag gick efter dag, och ingen undsättning hördes
af. Man var redan vid midsommaren, och belägringen
blef strängare. Då blef det ännu en gång fråga
om ett samtal med riksföreståndaren. Denne befann
sig i Stockholm, men skyndade genast åtföljd af de
rådsherrar, hvilka i hast kunde blifva färdiga att
följa honom, till lägret framför Stäket, der han lät
uppsätta hatten från skärmen och väntade erkebiskopen
från slottet. Det var ett Herrans väder med blåst
och slagregn, men icke förty stod herr Sten och de
öfriga herrarne och väntade i hela två timmar. Men
ingen erkebiskop hördes af. Herrarne hade icke en
torr tråd på kroppen, när ändtligen några svenner
kommo från slottet jemte Nils skrifvare. De sade,
»att det hastade icke med slottets öfverlemnande,
på en månad eller sex veckor kunde det icke blifva
frågan om någon dagtingan för den tröst de på slottet
af konungens skrifvelse undfått hade.»
På detta sätt lekte erkebiskopen med rikets
höfvidsman. Och såsom det onda plägar en tid hafva
framgång, så lyckades han bibehålla modet och
förhoppningarna hos sina svenner, tills det en dag
berättades på slottet, att det brann i skärgården
och invid Stockholm. Då gick han med glädjestrålande
blickar omkring, klappade svennerna på axeln och
smilade så vänligt mot dem, i det han sade: »Nu
skall det snart taga en ända med denna belägring,
nu äro de halfhossur komne från Danmark i skären
och in för Stockholms stad. Varer nu vid godt mod,
förlossningen är nära; hafven I något mist, så kan
det nu återgifvas eder fyrdubbelt. Tiden är inne,
då jag skall göra välsignelse här i riket öfver dess
allmoge med min skarpa glafven.»
Med sådant tal mottog Sveriges erkebiskop
underrättelsen om fiendens ankomst, och ju högre
lågorna stego mot himlen från antända byar och gårdar,
desto mera jublade han i sitt sinne.
Den 3 Augusti kommo de första underrättelserna
till Stockholm, att fiendtliga skepp seglade fram
genom skärgården. Anförare för krigsfolket voro
Joachim Trolle, erkebiskopens farbroder, herr
Severin Norrby och riksföreståndarens styfbroder,
herr Carl Knutsson, Knut Alfssons och fru Märtas
son. Ett af fartygen lade i land vid Biskopstuna,
hvarifrån närmaste vägen gick till Stäket. Men
riksföreståndaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
