Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i tid fått kunskap derom, var fienden till mötes
och tvang honom att åter inskeppa sig. En fånge
berättade sedan, att meningen med landstigningen var
att tåga rakt på Stäket. Det var om fredagen den 7
Augusti.
Dagen derpå nalkades de fiendtliga skeppen Stockholm
och började landsätta hela sin styrka för att
fullborda sitt syfte och med kraft bryta sig igenom
fram emot Stäket. Stunden nalkades med stora steg,
då fädernejordens öde skulle afgöras genom stridens
tärningskast. Den unge herr Sten betänkte sig på, hvad
som skulle följa, om lyckan sveke de svenska vapnen,
och ännu en sista gång ville han derför försöka,
om icke erkebiskop Gustaf stode att beveka. Han
sände derför – det var onsdagen den 12 Augusti –
herr Christer Bengtsson och några af rådet och
borgerskapet i Stockholm till Stäket. »Svärdet var
draget på ömse sidor, måtte erkebiskopen för Guds
skull besinna sitt eget bästa och skona kyrkan, sig
sjelf, sitt presterskap, sin egen fader och alla
dem, som med honom fört detta onda på riket, att
de ej måtte umgälla det. Ännu egde erkebiskopen att
emottaga de förut gjorda anbuden, om han skrefve till
sin farbroder, att konungens folk ej skulle räkna på
Stäket eller på honom sjelf.» Denna sändning uträttade
lika litet som de föregående. Svärdet måste afgöra
saken.
Herr Sten sammandrog då sitt folk och tågade från
Stockholm ut emot fienden. Denne hade landstigit strax
sydost om Stockholm vid en udde, som hette Vädla,
nu Dufvenäs, i Nacka socken. Med riksföreståndaren
red en ung ståtlig herre, som hette Gustaf Eriksson
(Vasa). Han var son af Erik Johansson och Cecilia
Magnusdotter af Eka. Redan föregående året hade han
varit af riksföreståndaren använd och lemnades då
vid underhandlingarna med erkebiskopen som gisslan
upp på Stäkets slott, der svennerne fingo befallning
att genast hänga honom utanför muren, om minsta fara
hotade erkebiskopen. Der han nu vid herr Stens sida
red framför hären, var han en föresyn för alla genom
sin raskhet och sin lifliga förtröstan om framgång
för sin herres och sitt fäderneslands rättvisa
sak. Han påminte om längesedan försvunna tider,
då gamle herr Sten i sina unga dagar aflade sitt
första vapenprof vid herr Stens farfaders, herr Nils
Stures sida i slaget mot samma fiende på skogen vid
Harraker. Striden som nu stundade, skulle blifva herr
Gustafs första lärospån.
Man känner emellertid föga om denna strid vid Vädla
eller Dufvenäs. Af rimkrönikans dunkla framställning
synas danskarne hafva varit i färd med att uppbränna
den här belägna slottsladugården, hvarvid Carl
Knutsson företrädesvis utmärkte sig.
Må hända var detta blott en afdelning af fiendtliga
hären, ehuru Sten Sture sjelf synes hafva vändt sig
just mot denna afdelning. Just som Carl Knutsson
skulle springa öfver gården, kom herr Sten honom så
nära, att han nådde honom med svärdet, och gaf han
dervid ett slag, men lyckades dock icke tillfoga
honom större skada. »Mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
