Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christians andra försök att vinna Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svantes med Jacob Ulfsson till den unge herr Stens
strider med denne Gustaf Trolle, lärer man lätt
finna, huru småningom hufvudenas antal förminskas på
erkebiskoparnes sida, hvilka nu voro från början och
till slut unionskonungens och Danmarks bästa vänner
och pålitligaste stöd.
Hvad Jöns Bengtsson genomdref af egen kraft, Jacob
Ulfsson med tillhjelp af den missnöjde Svante Nilsson,
det hade Gustaf Trolle också försökt. Men hans arbete
blef ett blott och bart försök, som endast tjenade
att visa hans goda vilja.
Emellertid var från dansk synpunkt isen
bruten. Skymfen af nederlaget vid Vädla och harmen
öfver att hafva misslyckats brände häftigt konung
Christians sinne. Han brann af begär att hämnas
och brydde sig ej mera om att dölja, hvad som
länge varit de danska konungarnes syfte, allt sedan
Danmark fick sin egen konungaätt i Oldenburgarne, det
nemligen att det egentliga målet för alla deras stora
uppoffringar icke var något annat än att tillintetgöra
Sveriges rike och lägga det som en provins under det
danska. Det vill säga, det var ej längre fråga om att
»verkliggöra den kärliga bebindelsen», utan det gälde
helt enkelt att utvidga den danska riksgränsen, så att
den kom att omfatta äfven Sverige och Norge. Hvad det
sistnämnda riket beträffar, var detta redan så godt
som en afgjord sak. Det återstod att vinna samma syfte
i afseende på Sverige. Detta ville konung Christian.
Frampå sommaren 1518 hade han sin här och flotta i
ordning. Hären bestod till största delen af legda
trupper, men äfven af danskt uppbud, och många danska
riddare och herrar voro med. Denna gång steg han äfven
sjelf ombord på flottan och seglade uppåt Östersjön
rakt på Stockholm. Han landsatte sitt folk först norr
om Stockholm, men efter ett par dagar drog han öfver
till Södermalm, der han slog läger.
Härifrån gjorde han dels anfall på staden, dels
företog han härjningståg inåt landet. Dermed vans dock
föga. Ett anfall på yttersta tornet vid söder port
aflopp olyckligt och kostade icke litet folk. Staden
försvarade sig kraftigt, ehuru riksföreståndaren sjelf
icke var der närvarande. Han kom dragandes inifrån
landet att möta den å nyo anfallande fienden. Konungen
drog honom till mötes till Bränkyrka.
Strax invid kyrkan på Örby egor finnes en väg, der
man skall se spår af vallar och grafvar, och på ett
annat ställe en nästan fyrkantig upphöjning. Denna
upphöjning kallas ännu i dag »vallen» och det
förra stället »hofmanslägret». Dessa lemningar
af vallar och grafvar torde böra tillskrifvas
Sten Sture och den svenska bondehären. Dermed
öfverensstämmer äfven rimkrönikans uppgift, att
det danska fotfolket kom dragande tyst en morgon,
ämnande öfverraska svenskarne, hvilka lågo vid
en »skogsnabb». Sådant låter äfven förena sig med
antagandet, att riksföreståndaren kommit dragande med
en mindre styrka, då han väl här slagit läger och
uppkastat förskansningar för att invänta antågande
förstärkningar, hvilket konungen må hafva velat
förekomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
