Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christians andra försök att vinna Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och genom ett plötsligt anfall sökt öfverraska de
fåtaligare svenskarne[1].
Det var den 22 Juli som detta anfall skedde.
Men riksföreståndarens ringa skara utgjordes af
pålitligt och tappert folk. De sågo den anryckande
fienden och mottogo honom på ett sätt, som genast
från början gjorde stridens utgång tvifvelaktig.
Detta var nu väl en missräkning för konungen,
men många gånger kan under stridens dag lyckan
skifta. Och konungens folk gingo oförfäradt fram i
striden. Det såg en stund ut, som om de verkligen
skulle segra. Det visade sig emellertid här, liksom
vid så många andra tillfällen, hvilken stor skilnad
det är mellan den frie krigaren, som strider för sina
heligaste rättigheter, och den legde, som endast
drifves fram af snöd vinning. Konungens legofolk
kunde ej hålla ut mot de svenske. Snart inträdde
en allmän flykt. »Men marken var full af mannablod,
och få voro de som undkommo».
Bland dessa voro konungens ryttare. De redo allt
hvad tygen höllo undan för de häftigt förföljande
svenskarne, hvilka anfördes af riksföreståndaren
sjelf, och under den vilda flykten märkte de icke
att marken började vika undan för hästhofvarne,
förr än de befunno sig midt i ett moras.
Förföljarne undgingo faran. Riksföreståndaren lät
blåsa halt och insamlade sitt folk.
Det var den andra segern som den ädle herr Sten vann
för Sveriges land. Vi kunna föreställa oss båda hans
egen glädje och hans mäns, när de nu med de tagna
fångarne intågade i Stockholm. Mod och krafter växte;
men med ödmjukt sinne skyndade man till templen att
tacka Gud, som »hjelpt af nöden och stillat fiendens
hätskeliga trug». Genom krigarnes berättelser,
genom sång och sägner spridde sig underrättelserna
om striden och dess enskildheter bland folket. Månget
ett loford talades då om herr Sten och tillika om den
unge ridderlige herr Gustaf Eriksson (Vasa), som i
slaget fört svenska hufvudbanéret. Folkvisan sjöng:
Den visan hon lyder och quäder så,
att danske män det väl kände,
att herr Sten Sture var höfvidsman då,
när det i sanning hände.
Han gaf sig både makt och sinne
att stånda emot; med svenske mans hjelp
de danske skulle ej vinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
