Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christians andra försök att vinna Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom honom, när han om natten red bort från slagfältet
och räddade sig inom sitt befästade läger. Han kunde
svårligen fördraga – säger rimkrönikan – att han
lidit sådan skada, och sent kunde han på den bida
bot. Säkert rann under nattens timmar farfaderns ofärd
för honom, då han måste efter slaget på Brunkeberg
för alltid lemna Sverige. Dock var det den skilnaden
mellan den förste och den andre Christian, att
denne icke drog sig tillbaka for något medel, om än
så ohederligt, blott det ledde till afsedt mål.
Emellertid höll han sig ännu någon tid i sitt läger,
fast han derifrån intet kunde uträtta. Detta jemte
den omständigheten, att sommaren började förlida,
förmådde honom att bryta upp sitt läger och låta
folket åter inskeppa sig på flottan. Sten Sture
skall dervid hafva gjort ett utfall från staden och
tillfogat honom betydlig skada, jagat en hop i sjön
och tagit trehundrade fångar.
Utkommen på skeppen, uppblåste mot konungen en så
häftig motvind, att han ej vågade gå till sjös, utan
måste ligga stilla i skären. Han ville emellertid
begagna tiden, så godt sig göra lät, och landsatte
derför en del af sitt folk, som drog ända fram emot
Upsala, härjande och brännande. Något annat kunde icke
på detta tåg uträttas, och de utsände vände snart om
igen till konungen på flottan. Här fortfor motvinden,
ingen tillförsel var att vänta eller få från land och
den senare villan syntes blifva värre än den förra. En
stor hop af konungens folk lemnade flottan och begaf
sig till herr Sten. Så stor var hungersnöden derute.
»När då konung Christian såg, att både Gud och
menniskor voro emot honom, så begynte han slå på en
annan sträng och gaf det så före, att han ville handla
vänliga med herr Sten och göra en evig fred rikena
emellan». Antingen nu herr Sten verkligen trodde, att
motgången fört hans fiende på bättre tankar, eller att
hans milda sinne rördes till medlidande öfver den nöd,
som rådde hos konungen – han lyssnade med välbehag
och förtroende till konungens fredsförsäkringar och
sände till och med till honom ett tillräckligt förråd
af lifsmedel.
Konungen önskade äfven ett personligt samtal med herr
Sten, och denne, som framför allt hade rikets gagn i
sigte och hoppades mycket för fredens upprättande af
ett sådant möte, var villig att efterkomma konungens
önskan. Han rådgjorde derom »med sitt herrskap» –
säger rimkrönikan – det vill säga med de närvarande
herrarne eller med Stockholms borgmästare och råd,
såsom Olaus Petri säger. Desse satte sig dock med
bestämdhet emot denna riksföreståndarens afsigt. »Fore
han ut» – sade de allvarligen till honom – »så ville
de genast välja en annan herre, efter de väl visste,
att han aldrig skulle komma i sådan måtto tillbaka
igen, som han utreste.»
Något personligt sammanträffande blef till följd deraf
icke den gången. Men den 12 September uppsattes ett
fördrag mellan konungen och herr Sten, enligt hvilket
ett möte skulle hållas i Juli 1519 i Varberg, der 12
ombud från Danmark och Sverige skulle afgöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
