Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture den yngre dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksföreståndaren var i säkerhet fördubblade modet hos de
svenske krigarne. Då kom en svensk herreman till herr
Otto Krumpe och erbjöd sig att föra honom och hans
här omkring bråten. Det var rådsherren, lagmannen
öfver Vestmanland och Dalarne, Erik Abrahamsson
(Leijonhufvud). Tusendens förhoppningar skuros med
ens af genom en endes lömska förräderi.
Under tiden hade herr Sten kommit till Örebro. Han
vistades der några dagar, men hans sår förvärrades
derunder allt mera och gaf honom ingen ro hvarken
natt eller dag. Bekymmer för riket, hvilka förstorades
med farorna, gjorde sitt till att öka det onda.
Från Örebro begaf han sig, trotsande smärtorna,
till Strengnäs, ty han ville framför allt till
Stockholm. Det var kyndelsmessodagen den 3 Februari
som han befann sig i Strengnäs. Här fick han
underrättelsen från Tiveden, och det fosterländska
sinnet greps djupt, när det berättades, huru herr Erik
Abrahamsson fört fienden öfver Tiveden, och huru denne
nu tågade upp i hjertat af landet. Det var klart hvad
allt som skulle deraf följa. Danskvännerne med den
afsatte erkebiskopen i spetsen skulle nu förena sig
med fiendehären, och sedan var det temligen lätt att
förutsäga, hvilket öde som väntade Sverige.
Flere förnäme herrar befunno sig hos den dödssjuke
riksföreståndaren, och med dem rådgjorde han om hvad
som var att göra. Man stannade vid det beslut att
söka beveka erkebiskop Gustaf. Det låter underligt för
våra öron, och stora månde de medgifvanden och löften
hafva varit, som herr Sten var färdig att bjuda. Men
om man kan förklara för sig, att en sådan man som
Sten Svantesson Sture verkligen skulle velat uppoffra
mycket, ja, allt för fosterlandets väl, äfven om den
stolte motståndaren stämt sina fordringar så högt som
en Jöns Bengtsson Oxenstierna – så blir erkebiskopens
svar ännu mera oväntadt.
Biskop Mathias i Strengnäs och Magnus Gren, en
sonson af den från konung Eriks och Carl Knutssons
tid så beryktade mannen med samma namn – desse
åtogo sig att besöka erkebiskop Gustaf och framföra
riksföreståndarens ärende. Gustaf Trolle vistades då
i Mariefreds kloster nära Gripsholm, och dit begåfvo
sig de båda herrarne jemte några andra. »Gud förlåte
den» – gaf erkebiskopen till svar – »som vållat
denna osämja mellan mig och min frände; vi voro ej så
fjerran skylda att vi skulle sådant skifta mellan oss,
som nu skedt ör. Rikets olycka qväljer mig så högt
som honom; långt ifrån att biträda konung Christian,
vill jag af all kraft stå honom emot». Herrarne
utverkade alltså af erkebiskopen, att oviljan skulle
vederlagd varda och han skulle säga herr Sten manskap
och huldskap till.
Det var fredagen den 3 Februari som denna
öfverenskommelse ingicks. Samma dag lemnade herr
Sten Strengnäs för att skynda till Stockholm. Han lät
sätta sig i en släda, och vägen togs öfver isen. Det
gick lätt undan, och man lemnade snart sunden och
öarna närmast Strengnäs samt vände ut åt den stora
öppna Björkfjärden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
