Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture den yngre dör - Christina Gyllenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det var ej försynens vilja, att den ädle
mannen skulle uppnå Sveriges hufvudstad. Hans tid
var ute. Under farten öfver Björkfjärden utandades
Sten Svantesson Sture sin sista suck.
Sörjande förde hans män sin älskade herres lik
fram till Stockholm till hans enka, fru Christina
Gyllenstierna.
Christina Gyllenstierna.
Så var han borta, mannen med den fria, trofasta,
hoppfulla blicken, han hvars varma hjerta icke lemnade
honom någon ro vid fosterlandets nöd, han för hvilken
hvarje svensk bonde velat gå i döden. Stor och, som
det till en början syntes, oersättlig var förlusten
för Sveriges land, och faran var så mycket större,
som icke blott danskvännerne åter reste hufvudet,
utan äfven den samlade kraften hos fosterlandsvännerna
splittrades i enskilda viljor. Fosterlandskärlek
fans, kraft och duglighet funnos, och ännu glödde
stridslusten lika stark i allmogens bröst, men hvad
som icke fans, det var en öfverlägsen förmåga,
som kunde samla alla de skilda viljorna, all den
spridda kraften och gifva den sin riktning. Hvarje tid
fordrar sin välsmidda lansring för att binda kraften
och gifva den stadga och uthållighet. En sådan ring
hade Sten Sture varit, liksom riksföreståndarne,
hvar efter annan, fore honom.
Det var något dittills alldeles opröfvadt att
stå höfdingalös, när fienden befann sig i hjertat
af riket. Denna omständighet verkade förlamande,
icke på folkhären och dess stridsduglighet, men
på dem hvilka utgjorde det fosterländska partiet
bland herrarne. Dessa voro alldeles rådville,
och ju mer de insågo omöjligheten att under
pressningen af det förhanden varande finna en man
i den bortgångnes ställe, desto mer nödgades de
kasta blickarne öfver till motpartiet. Detta – det
erkebiskopliga partiet – hade nu på alldeles oväntadt
sätt fått vind i seglen. Det var dock så till vida
förändradt, som det nu mera icke ens till skenet
tänkte på att upprätthålla det svenska riket, men
deremot sig alldeles likt i sträfvandet efter egen
maktutvidgning. Denna tycktes nu som en fullmogen
frukt hänga färdig att plocka ned från den segrande
danska härens svärdspetsar.
Under dessa skiftningar på höjderna stod det svenska
folket, allmogen och köpstadsmännen, orubbligt och
oförfäradt likt klippan i hafvet, vid hvars fot
vågorna hafva sig och brottsjöarne torna sig upp för
att dränka henne i djupet.
Så fort underrättelsen om riksföreståndarens död hann
sprida sig, samlade sig Sturevännerne än på Tynnelsö
hos biskop Mathias, än på Engsö hos Knut Bengtsson
(Sparre) för att rådslå om hvad som nu vore att
göra. Tvänne saker hade de här att taga i betraktande:
rikets försvar och valet af riksföreståndare. Båda
frågorna stodo på det närmaste i samband med
hvarandra, men den förra var för ögonblicket mest
trängande. Men de kunde icke komma öfverens om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
